Wednesday 12 December 2012 photo 1/7
|
Jag plockar upp skärvor från mitt golv.
Ljudet av krukor och glas som träffar väggarna,
faller sedan ned på golvet.
-Change the voice's in your head
Make them like you instead-
Jag är så jävla trött.
Så jävla förbannad på mig själv.
Första gången jag gick till BUP var jag åtta.
Sedan dess gick jag dit fram och tillbaka tills jag var fjorton.
Då bestämde jag mig för att jag skulle sluta.
Jag var inte redo att arbeta med mig själv och slöt mig i mitt skal.
Byggde en mur av titanium med laddat sprängmedel runtom.
Jag hade visserligen börjat bygga på den muren långt innan,
men aldrig var den så stark som då.
För ett halvår sedan bestämde jag mig för att riva muren.
Jag la av med drogerna, alkoholen, självskadandet.
Jag skulle börja öppna mig.
Jag skulle riva den förbannade muren.
Idag, ett halvår senare, när jag sitter med facit i hand...
Börjar jag förstå vad det innebär.
Otrolig smärta, plågsamma minnen och inget sätt att hantera dom.
Och med all förmodan så kommer jag ändå aldrig bli kvitt allt ändå.
För jag har ju den här jävla ormen som äter på mig.
Som slingrar sig runt mina ben, knyter ihop dom.
Får mig att trilla, snubbla, stappla och aldrig riktigt kunna gå rakt.
Jag börjar undra så mycket.
Var det värt det att lägga av med allt?
Tog jag rätt beslut?
Jag börjar ångra mig.
Det gör så jävla ont.
Allt jag tänker på är dom där porslins och glas skärvorna.
Det skulle också göra ont.
Men jag skulle ha kontroll över det onda.
Det skulle inte göra ont inuti längre.
Och till råga på allt detta tänkande så är inatt ingen bra natt.
Det är en natt där jag tror mig höra saker och se saker.
Inte så stor skillnad från andra nätter med andra ord.
Förutom det faktum att inatt är det aggressivt.
Jag är säker på att jag kommer att dö inatt.
Det känns så i hjärtat och kraffsandet från väggarna tyder på det.
Jag bara vet det, helt äckligt övertygad.
Och förmodligen kommer inte bara jag att dö.
Det känns som att vad som än finns i dom här väggarna,
kommer det att döda inte bara mig utan grabbarna jag bor med också.
Därför känns det rätt logiskt att jag borde ge mig av härifrån,
bort från den här helvetes ön och ta med mig ondskan och dö ifred.
Inte smutsa ner och förpesta dom jag bor med.
Och sen kommer jag på vilken jävla idiot jag är.
Hur fan kan jag tro allt det där?
Hur fan kan jag ens tänka allt det där?
Det är så ologiskt och osannolikt som det nästan bara kan bli.
Sedan tänker jag "men om jag har rätt?".
Sen är rädslan total.
Sen tänder jag rökelse och försöker låta bli att gå på springorna i golvet.
Bara känslan av att det kanske skulle hjälpa, som att det skulle rädda mig.
Sedan är jag rädd för vad som kanske finns under min säng, i min garderob.
Småbarnsfasoner.
Får en bild i huvudet hur något står i mörkret utanför min dörr och andas tungt,
väntar på att få komma in och slakta mig.
Sen gråter jag.
Nu gråter jag.
Försöker bara att skriva.
Försöker bara skriva bort allt det onda.
Tänker att det här kanske är det sista jag skriver.
Och vem kommer att läsa?
Börjar ångra allt jag gjort i mitt liv, börjar be alla jag skadat om förlåtelse.
Om jag kanske skulle skriva ett brev till min familj utifall att det som väntar på mig tar mig inatt.
Ber till gud.
Ber till gud.
Ber till gud.
Som jag aldrig trott på innan.
Gud som jag började tro på när jag blev drogfri.
För endast han kunde väl befria mig från dom kedjorna?
Endast han kunde väl befria mig från det liv jag levde?
Vem annars? Jag?
Knappast.
Det finns en högre makt.
Det måste vara Gud.
Gud måste rädda mig inatt.
För jag har inte sonat mina brott, inte fått syndernas förlåtelse ännu.
Jag kommer att brinna i dom eviga lågorna om jag dör inatt.
Jag vill inte det.
Jag vill till himlen och träffa mina bästa vänner.
Det finns så många andra som förtjänar att brinna i helvetet.
Jag vet flera. Flera som jag vägrar tro på att Gud satt på denna jord.
Det måste någon annan ha gjort.
För ingen Gud kan vara så ond att han tillåter människor göra sådana saker som dessa människor gjort.
Hur kunde dom?
Hur vågade dom?
Vem gav dom rätten?
Vem fan gav dom rätten att ta mitt liv?
Vem fan gav dom rätten att ta i mig?
Vem FAN släppte lös dessa människor?
.... Och vad gjorde jag för att förtjäna det?
Mitt huvud bara snurrar.
Allt är upp och ner.
Mitt hjärta gör så ont.
Annons
Du har tagit ett extremt stort steg och du måste vara stolt över det. När man förträngt sina känslor i så många år så är det klart att det blir jobbigt nu ett tag fram över. Du behöver kanske hjälp att bearbeta dina känslor?
Du har kommit till en punkt i livet då du måste lära dig hur dina känslor fungerar och hur du ska göra för att inte låta känslorna ta överhanden. Det är okej att må dåligt, det är skit jobbigt men det kommer att bli bättre.
Du har kommit till en punkt i livet då du måste lära dig hur dina känslor fungerar och hur du ska göra för att inte låta känslorna ta överhanden. Det är okej att må dåligt, det är skit jobbigt men det kommer att bli bättre.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/511695701/