Så här såg jag ut för tre år sedan. Helt neddrogad av olika slags mediciner och ångest krälandes under skinnet hela tiden. Varje minut, timme, dag var en pina att leva.

Jag var en förstörd människa som ville dö varje dag. En tjej som självskadade ofta och hade gömmor med rakblad i min och dåvarande sambons lägenhet. Jag var så förstörd och upptagen i min sjukdom att min dåvarande fick göra precis allt i vårt hushåll, för jag var för utmattad, upptagen med att försöka överleva. Det tärde otroligt mycket på förhållandet och jag blev dessutom nekad boendestöd, vilket gjorde att hela förhållandet (av flera anledningar, men detta är en av dom) gick åt helvete. Jag älskade honom så mycket men han kunde inte vara sambo, hushållerska och mentalskötare samtidigt med den ständiga rädslan att finna mig död när som helst, det förstår jag också. Jag måste varit en extremt krävande människa att ha så nära i sitt liv. Hur som helst. En dag fick det vara nog.

Så vet du inte vem jag är och har ett självskadebeteende: Jag vet. Jag vet hur jobbigt det är. Jag känner till suget. Jag vet hur det är, jag har varit där. Men tro mig, att slänga rakbladen var det bästa jag någonsin gjort.

Jag har inte haft ett enda återfall. Jag har många gånger tänkt tanken och varit lockad men genom olika strategier har jag kunnat hålla mig undan. Det har räddat mitt liv och jag är glad att jag är där jag är idag.
Jag vill idag se mig som en nykter självskadare.

Detta har varit otroligt jobbigt att skriva och jag känner fortfarande suget, det gör jag till och med just nu, så jag vill bara säga såhär mycket:

Det är värt att sluta självskada.
Det finns bättre alternativ, det finns ett bättre liv att sträva efter. Tack, från djupet av mitt hjärta, till alla som på något sätt hjälpt mig att hålla mig på banan, även om vi ses varje dag eller inte längre har kontakt.

Idag firar jag 3 år självskadefri!

/Tjelsi

Grattis! Det är mycket starkt av dig!