Saturday 13 April 2013 photo 3/3
![]() ![]() ![]() |
Ja,vart ska man ens börja?
Redan som 11åring,mådde jag väldigt dåligt. Troligtvis mådde jag väldigt dåligt redan innan,eftersom att jag var mobbad. Men tiden innan den åldern har jag inga minnen av,och bara små luckor av tiden mellan då och nu.
Jag gjorde inte illa mig själv,men drömmarna och tårarna finns där varje kväll. Vaknade av mina rättare sakt hemska drömmar! Drömmar man absolut inte ska ha i den åldern. Tyvärr. Drömmar om döden och hur allt skulle gå till! Livet hade knappt hunnit börja för mig!
Men åren gick,drömmarna och tankarna blev värre...
Men jag döljde alltid mitt mående.
Tillslut i mitten på våren 2011 försvann min aptit.
De var då mitt mående började sakta vissa sig för andra.
Men jag såg de inte då som att jag mådde dåligt,men när man kollar tillbaka så ser man det. Även fast jag är på samma plats idag som för minst två år sen.
Då hade jag redan mått dåligt i iaf 4år.
Jag gick ner en del i vikt.
Bup kopplades in och sjukhus besöken blev allt fler,från början trodde man på att min aptitlöshet,berodde på min dåvarande epilepsimedicin,men de var som sakt fel!
Allt fortsatte som vanligt.
Hade ganska hög frånvaro.
Slutet på Februari 2012 vart ja så pass dålig pga att jag tog en ny tabblet jag skulle testa,så åkte då in med ambulans.
Den tiden sattes alla mina krav högre.
Mitt mående var fortfarande lågt.
Antideppresiva sattes in,men de slutade jag tvärt med i Augusti,pga att jag fått för mig att jag gick upp i vikt av den. De verkar nog lika dumt,som att jag fått för mig att de e massa kalorier i tandkräm till och med.
Blev inlagd i slutet av Maj fram tills sista skolveckan.
De var nu jag oxå började bli slagen,nypt,"kränkt",undanstött. Det fortsatte ända tills Oktober 2012. Kränkningarna fortsatte efter det,nå månader till. Har nu fixat anmälan,som soc erbjöd sig att hjälpa mig med.
De var ungefär nu i Oktober-November jag försiktigt började skära mig själv.
Ungefär en månad senare blev jag åter igen inlagd,med låg puls och blodtryck. Då funderingarna om dropp och sond skulle sättas. Men inget hände även fast jag gick ner 3kilo på de första 5dagarna jag var inlagd.
Det enda som hände var att dom sa mitt framför mig att jag skulle få mer energiberikigad mat. Och som sakt,de skrämde mig,så jag fick då bara i mig mesta dels grönsakerna och liten del av näringsdrycken.
Början på December lovade min läkare mig att inte berätta min vikt,men jag fick ändå veta den,och efter de har jag inte varit dit mer.
Hade ganska nyligen fått reda på att jag hade Aspberger och att dom då sa att de var därför jag inte åt. Dom sa oxå att när jag väl fått rutiner i min vardag så skulle jag börja äta som vanligt. Men så är de faktiskt inte. Och har nu haft rutiner i några månader och inget är absolut som de ska. Jag fick oxå nu höra att jag var tvungen att ändra på mig.
Jag anstränger mig varje dag för att le. Jag låter leendet få dölja allt. De har jag alltid lyckats med,varje leende är ansträngande. För tårar bränner.
Jag går varje dag igenom mycket,som ingen ser. Men jag känner allt!
Ångesten fanns där...
Självmordstankarna fanns hela tiden där,som de hade gjort sen ganska tidig ålder. Plus att självskadebetende blev allt mer för var dag.
Tills 3/4 då både sociala och BUP får reda på hur mitt egentliga mående var,pga en anmälan... Att jag hade kunnat dölja mitt mående i så pass lång tid och att inte BUP hade märkt något av de heller under två års tid. De förstod ingen på soc. Satt på soc och bup i 4h sammanlagt den dagen,skackade konstant. Grät titt som tätt. Bup funderade på att Sundsvalls BUP klinik igen! Men blev inget denna gång heller. (Första gången dom funderade på det var i Oktober,då jag bröt ihop på skolan efter att inget hade blivit som jag tänkt den dagen) Va tvungen att få 4/4 och 8/4 på BUP oxå. Skulle egentligen gått dit en dag till men gjorde de inte.
Mellan 3-7 sa jag inte ett ljud till mamma,sa bara nåt till min bror då och då. Men min tysta sida fortsatte på BUP dagen efter. Och samma dag skulle min läkare på BUP stryka ALLA mina mediciner på min lista (var en hel del sa hon) Sen så skulle jag inte tillbaka till BUP fören minst 2 veckor senare. Jag litar inte på någon inom vården längre,för jag har försökt att berätta saker för dom men inte blvit tagen på allvar känner jag,isf hade jag fortfarande inte stått kvar här jag ännu är idag.
Ju mer jag fått höra att jag tydligen mår bra den sista tiden,ju mer ar jag döljt mitt mående allt mer. De e som om att andra tycker att jag mår hur bra som helst,även fast de rättare sakt e mer än kaos inom mig,saker som ingen annan förutom jag själv ser. Jag lägger bara på leendet på utsidan som jag alltid gjort. De e bäst så! Näst intill ingen förstår ändå inte... De e nog best att vara neutral och hoppas på de bästa,eller hur? Vad ska man annars göra?
Varför vara oöppen och låta andra få nya fördomar om något. Då man ändå kan vissa att de finns många med samma mående. Och att vi alla är människor med olika problem. Man är aldrig ensam. Varför inte förhindra fördomar så gått de går?!
Annons
Det är viktigt att vara ärlig mot både sig själv ock sin omgivning. Du behöver inte berätta varje detalj om hur du mår. Men det är viktigt att du kan säga ifrån när ditt mående blir för dåligt.
Sen måste man vara öppen med saker man kanske tycker är jobbiga och svåra att prata om när man är på BUP för annars kan dem ju inte ge dig rätt hjälp utifrån de problem du upplever.
Sen måste man vara öppen med saker man kanske tycker är jobbiga och svåra att prata om när man är på BUP för annars kan dem ju inte ge dig rätt hjälp utifrån de problem du upplever.
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Sun 14 Apr 2013 01:03
jao ja vet.
Var öppen en gång,men dom brydde sig inte/tog mig inte på allvar den gången! Och sen ville jag inte berätta mer för dom,för känner att dom inte tänker hjälpa mig ändå. Har så svårt att prata med folk,och när jag väl gör de e de ingen som bryr sig. För innan jag berättade en sak för BUP så hade jag inte kunnat prata med dom innan,de tog ett år innan jag böjade öppna mig lite grann,pga att jag hade brytte ihop på en lektion,gått till kuratorn på skolan berättat en hel del,hon ville att jag skulle försöka berätta för BUP. Gjorde de samma vekc,men sen gav jjag upp,då jag märkte att dom inte hjälpte mig. Hade kontakt med BUP när jag var väldigt liten oxå,men blev nekad hjälp då för att dom sa att jag och min bror var försmå för att få hjälp där!
Var öppen en gång,men dom brydde sig inte/tog mig inte på allvar den gången! Och sen ville jag inte berätta mer för dom,för känner att dom inte tänker hjälpa mig ändå. Har så svårt att prata med folk,och när jag väl gör de e de ingen som bryr sig. För innan jag berättade en sak för BUP så hade jag inte kunnat prata med dom innan,de tog ett år innan jag böjade öppna mig lite grann,pga att jag hade brytte ihop på en lektion,gått till kuratorn på skolan berättat en hel del,hon ville att jag skulle försöka berätta för BUP. Gjorde de samma vekc,men sen gav jjag upp,då jag märkte att dom inte hjälpte mig. Hade kontakt med BUP när jag var väldigt liten oxå,men blev nekad hjälp då för att dom sa att jag och min bror var försmå för att få hjälp där!
![](http://cdn07.dayviews.com/114/_u6/_u7/_u7/_u4/_u8/u677480/1447758248_m_1.jpg)
Jag vet att det kan vara svårt. Men så länge du inte berättar vad som är fel hur ska dem då kunna hjälpa dig? Det räcker inte mer att säga saker en gång, Det krävs ordentlig samtalsterapi i de flesta fall och anledningen till att dem inte tog dig på allvar kanske var för att det var nya saker du aldrig pratat om förut och som du aldrig nämnde igen sen (vilket var väldigt dumt av dem för allt borde ju tas på allvar). Sen så ska du komma ihåg att om du inte trivs med din psykolog har du rätt att byta.
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Sun 14 Apr 2013 01:43
Nä de var inte nya saker,utan de var en del av varför jag började där,men jag gav allt med mina ord. De enda jag får höra från deras sida är att jag mår bra! Har ingen psykolog,bara en kurator,ska snart bli utskriven där ifrån oxå.
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/513890529/