October
Tuesday 11 June 2013 photo 1/3
|
Change
Något som jag märker av mer och mer är hur lättvindigt människor använder ordet "deprimerad" för att beskriva hur de känner sig.
läste nyss "Faaan oxå, vilken djävla skitdag. Tappade mitt freaking djälvla busskort och kan inte hitta det. Är så fuckingdjävla deprimerad just nu"
Vem drabbas av en psykisk sjukdom för att den tappat ett busskort?
Dessutom måste man ha varit djupt nedstämd dagligen i minst två veckor för att det överhuvudtaget ska klassas som en depression.
Att vara "deppig" och att vara "deprimerad" är två helt skilda saker. Som många verkar blanda ihop. Du är inte deprimerad för att du är deppig (nedstämd) över att du tappat något!
Att ens jämföra att tappa sitt busskort med att ha en depression är så fruktansvärt kränkande för alla oss som verkligen lider av denna hemska psykiska ohälsan.
Jag gissar att den som skrev detta inte ens i sin vildaste fantasi kan föreställa sig hur det känns att vara deprimerad på riktigt.
Detta är min erfarenhet av depression.
Jag har i perioder inte kunnat ta hand om mig själv alls på grund av depression. Jag klarar inte ens av att gå upp ur sängen. Att vara helt håglös av att man är så ledsen, man kan inte ens ta sig för att gå upp och borsta tänderna. Man har ingen ork, ingen livsstyrka och inget hopp.
Kroppen känns som om det är gjord av bly, varje liten rörelse känns så övermäktig och tröttheten är så stor.
Det värker i varenda muskel och led i hela kroppen. Man drömmer om att få dö bara för att få slut på eländet. Men man är för trött för att göra slut på det själv.
Dagar, till och med månader går förbi medans man ligger och stirrar in i en vägg , helt fängslad av depressionens hårda grepp.
Det finns inget att göra, jag kommer aldrig bli glad, jag kan inte ens minnas hur det är att vara glad.
Värden runt om mig blir svart. Depressionens mörka dimma döljer allt som är bra. Man vill bara gråta och skrika. Men man kan inte. Man är för ledsen för tårar. Sorgen sitter för djupt.
Man får ingen ro, sorg och skräck inkräktar i sömnen. Mardrömmarna följer mig dygnet runt.
Det finns inget man kan bli glad av för allt man kan känna är sin djupa förtvivlan.
Låter detta likt känslan man får av att tappa sitt busskort?
Jag är glad som inte har denna formen av depressioner längre. Idag har jag en så kallad Atypisk depression. Jag blir deprimerad när jag är ensam länge, eller på kvällarna när jag ligger och försöker sova. Men jag har ändå förmågan att känna glädje av saker som är roliga.
Annons
Anonymous
Tue 11 Jun 2013 09:12
Bra och tack för att du skrev detta! Jag har också reagerat över hur lätt folk använder det begreppet. Som om det inte skulle vara nå allvarligt alls att vara deprimerad.
Ja, jag tycker det är respektlöst. Fast sen så handlar det väl mest om okunskap. De tror att de har en depression, för "min kompis hade depression när hon gjorde slut med sin pojkvän, så nu när jag gjort slut med min så är jag deprimerad med".
Depression har blivit ett uttryck man använder sig av när något man blir ledsen av har hänt.
Depression har blivit ett uttryck man använder sig av när något man blir ledsen av har hänt.
the boy who destroyed the world
Tue 11 Jun 2013 07:44
...trodde att man inte var ledsen när man var deprimerad? "Deprimerad" är väl mer att man slutar känna känslor, att man blir helt tom, amiright?
Sabellilja
Tue 11 Jun 2013 08:58
om man tappar alla känslor blir man apatisk.. klart man fortfarande känner när man är deprimerad bara det att mycket man känner är tomhet.
Ja, och alla känner ju olika, vissa blir tomma och apatiska, likgiltiga och så vidare, andra blir ledsna, sorgsna, förtvivlade och gråter och gråter hela tiden. Depression är ju lätt sagt, Att man är väldigt ledsen under en lång tid utan att det finns någon förklaring till att man är ledsen, till exempel ett dödsfall i familjen eller liknade.
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/514761595/
Visa toppen
Show footer