Håller på att falla isär, orkar inte kämpa längre, orkar inte fejka längre.
Jag gråter mig till sömns varje natt och jag skadar mig mer och mer, men ingen vet om de.
För jag döljer mitt mående med ett leende och dom 3 orden "jag mår bra".

Har sagt till min kontaktperson på psyk att jag ska jobba upp mig hemma och inte åka in till henne 1 gång i veckan.

Jag kom in på högskola i Karlstad men tacka nej för jag inte va redo att flytta ifrån min familj och mina vänner, men jag ångrar mig för varje dag som går, orkar inte leva i en lögn och fantasi värld längre.
Vill bara bort härifrån!

Vågar inte visa mig svag längre... :'(

Det är svårt när bilden vi förväntas vara inte motsvarar det vi känner och den plats i livet vi befinner oss på. Man måste släppa teaterföreställningen, sluta låssas att allt är bra, sluta dölja hur man verkligen mår och inse att man måste ta ansvar för sig själv och sitt mående, och många gånger är det väldigt svårt.
Vi uppfostras till att vara glada, snälla och trevliga människor, vi ska gå i skolan och sedan skaffa jobb. hus och bil när vi blir äldre.
Men ibland får man släppa den bilden för att istället fokusera på att nå ett liv där man mår bra.
Att ta steget och be om hjälp, att visa sig "svag" (man är inte svag för att man har psykiska problem, snarare tvärtom efter som man måste kämpa dubbelt så hårt för allt) är svårt. Men man måste göra det för sitt eget bästa.