October
Wednesday 28 August 2013 photo 1/5
|
Change
Fy vad gammal man känner sig när man inser att det är tio år sedan jag började högstadiet.
Högstadiet var den värsta tiden i mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle hantera mitt mående, Ingen förstod mig och mobbningen på skolan var väldigt stor. Anledningen till att jag valde just "sanda grundskola" var för att det var en rätt nystartad grundskola som bara skulle finnas ett par år när eftersom alla inte fick plats på AD. Sanda var egentligen en gymnasieskola där vi fick en liten bit att hålla till på.
Så jag valde skolan som låg en liten bit längre bort för "de hade ju ingen mobbning på den skolan", Något de höll fast vid i alla åren jag gick där trots att jag aldrig gått i en skola med så mycket mobbning som det ar där. Både lärare och elever bytte skolor för det var så mycket mobbning där.
Utöver mobbning så var det även väldigt stökigt i klassen, det var näst intill aldrig tyst, det kunde vara extrema ljudvolymer i klassrummen. Folk sprang omkring, skrek eller slogs på alla lektioner.
De var som galna gorillor!
Det stöket sög verkligen ur all min kraft. Jag blev tröttare och tröttare, mådde sämre och sämre , Jag orkade tillslut inte med skolan mer.
Jag gjorde faktiskt mitt bästa, trotts att ingen trodde mig när jag sa det. Jag kämpade så otroligt mycket för att inte bara ta mitt liv och slippa all skit.
Jag kämpade, jag fortsatte leva och jag gick till skolan så mycket jag förmådde.
Ibland kom jag till skolan, men klarade inte av tanken på att sitta instängd i ett klassrum fullt av alla dessa "galna gorillor" till klasskompisar jag hade.
Så jag satt bara utanför skolan, eller gömde mig någonstans i byggnaden, oftast på gymnasiedelen.
Jag blev ganska snart kompis med andra tjejer som inte heller gick på lektionerna, som tjuvrökte bakom skolan och skippade lektioner varje dag.
Det blev naturligt att vi "outsiders" höll ihop.
Jag har förträngt mycket av min högstadietid, Mådde så dåligt under den perioden att jag mins inte mycket.
Har bara vaga minnen från olika händelser. Som att jag fick saxar och annat kastade på mig på bildlektioner,
Jag fick mina böcker förstörda, folk snodde mina saker och Jag fick elaka kommentarer om hur jag klädde mig och hur jag såg ut.
I sjunde klass svalde jag allt, sa inte ett pip. Tog åt mig av allt. Jag var LIVRÄDD för killarna i min klass.
Mådde illa av skräck varje sekund de var i min närhet.
Men jag förändrades, jag gick ner i vikt, slutade bry mig om skolan, jag blev aggressiv, fick mediciner, började skära mig mer och mer , och jag började klä mig annorlunda.
Mobbningen avtog , och de gånger folk gjorde något fick jag vansinnes utbrott och stormade från lektioner.
Vilket folk tyckte var rätt roligt och ville få mig arg igen.
Men jag ignorerade allt de sa, skrattade åt dem istället, Jag slutade lägga vikt på det de sa.
Vad spelar det för roll om en patetisk kille i klassen tycker att jag är ful?
Det är ju inte som att jag hade velat ha honom om jag så fick en miljon, så varför bry sig om hans åsikter?
När jag kom till den insikten så tog jag inte längre åt mig av deras kommentarer på samma sätt.
Det tog mig nästan tre år att inse det. Hela högstadiet.
Det är nu tio år sedan hela den mardrömmen började, Jag skulle vilja åka tillbaka till trettonåriga jag och berätta vad som står framför mig, berätta att det blir bättre om du bara står ut dessa tre år. Berätta att deras ord betyder inget, deras åsikter betyder inget. Den enda åsikt som betyder något är sin egen. Det är bara dina tankar och åsikter om dig själv som betyder något, Det är bara vad jag tänker om min själv som är viktigt.
Jag duger som jag är, Jag gör mitt bästa och Jag kan!
http://saramodigh.bloggplatsen.se/2013/08/22/10115514-10-ar/
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/515871435/
Visa toppen
Show footer