October
Monday 25 November 2013 photo 2/3
|
Change
Hemkommen från ett lyckat läkarbesök på beroendeenheten.
Allt går som planerat och idag blev det ytterligare en medicinuttrappning; denna gång rörde det Lyrican. Jag märker själv hur jag mer och mer ändrar inställning och blir en piggare och förnyad människa. Jag tänker så klart inte prisa mig själv till skyarna och skryta som någon bror duktig (även fast jag kanske borde?) men jag ville bara påpeka vilken djävla skillnad det är. Från då, till nu.
Som jag sa till min läkare när han föreslog denna medicinändring, att även fast jag klarar mig så himla mycket bättre nu än någonsin förut så är jag fortfarande rädd för förändringar. Rädslan sitter i, även fast jag kommit sju varv runt jorden längre på bara några månader. Det är inte bara jag som måste komma ihåg att jag är en missbrukare (med allt vad det innebär), jag har ett långt förflutet inom psykiatrin (med olika läkare, psykoterapeuter, avdelningar, inläggningar, utskrivningar, psykofarmaka m.m m.m) och dessutom ligger jag varje dag i krig mot diagnoser som gör det svårt för mig att fungera som en vanlig dödlig.
Ibland tvingas jag i flera dagar in i en man-mot-man-strid,
med mitt eget huvud.
Men jag är inte längre ett med mitt missbruk. Jag är bättre än droger, knark, mediciner, och sånt som i slutändan bara bringar sorg och elände i livet hos folk. Jag har insett det nu, och jag är villig att vara vid fullt medvetande när den här förändringen sker. Jag har redan flyttat berg med hjälp av ingen annan än mig själv. Jag har efter år och år i benzomissbruk, både utskrivna tabletter och inte, nu varit ifrån den typ av drog i 10 månader. Jag har efter en svår och mörk svacka i vintras, varit ren från nålar i ett år.
Jag är stolt över mig själv. En del av er kanske har hört rykten, fått veta "sanningar" från människor som tror sig känna mig, nosat upp någonting som bara är strunt eller misstolkat något jag skrivit och publicerat på internet. Och det är på två sätt jag väljer att hantera det här... det ena sättet är att vara så ärlig jag bara kan om de saker jag väljer att lämna ut om mig själv, oavsett vem det än är som har något att säga. Jag har varit rak om att jag tagit återfall, men att det då inte var återfall på benzo eller amfetamin. Och jag har vecka efter vecka berättat på min blogg om hur det går på beroendeenheten och att jag inte missat en enda tid sedan jag började lämna prov och hämta mediciner där två gånger i veckan.
Det andra sättet att hantera folks reaktioner, tankar och åsikter angående min kamp är att visa att jag klarar av att stå för det jag skriver. Det är inte bara ord, det är inte ett yada-yada och jag har inte blivit någon översittare som anser mig bättre än någon annan för att jag fixar att nå mina egna mål. Jag har bara insett att den enda som kan göra en aktiv skillnad på att ha en mening i sitt liv är du själv. Därför har jag valt att ta vara på den hjälp jag får (DBT-grupp, psykologsamtal, färdighetsträningar) och LÄRA mig att hantera kriser, kunna stå ut i extrema situationer, tänka logiskt och inte handla på impuls. Det finns sätt som inte betyder att fly, att försvinna eller att förneka och döva känslor. Jag har funnit mina sätt, och jag vill därför visa, med hela min kropp och själ, att det går att förändra. Det går att komma ur den grop som många så väl vet vad jag menar. De svarta perioder i livet GÅR att redigera, går att ljusa upp. Om du bara ger dig fan på att ingenting, ingen någonsin, ska få styra ditt liv och bestämma vad du ska orka, hur du ska må och vad du ska känna.
Jag fixade det. Or well, jag håller fortfarande på. Men jag har kommit längre än vad jag någonsin kunde föreställa mig och jag har vuxit och utvecklats och JAG KAN SE DET SJÄLV. I do this for me och jag är så tacksam för alla fina människor som hjälper mig på vägen, som stöttar mig, finns där, inte ger upp och som också kan se mina framsteg. Jag lär mig mer och mer för var dag att inte ge upp, men också att hitta möjligheter till att hjälpa andra.
För jag vet hur det är.
Och jag vet att det finns en utväg.
Jag är inte klar än på långa vägar. Och jag förväntar mig inte att det kommer vara lätt. Men det är sjuuukt att se tillbaka bara ett år, och inse vad mycket som kan förändras. För ett år sedan la jag mig i fosterställning i soffan och tryckte i mig några narkotikaklassade piller för att döva "Mister Ångest" som förjämnan knackade på. Nu? När jag känner ett tryck över bröstet börja arta sig, så ringer jag mama och tar en ridtur med henne. Eller så plockar jag undan lite så att jag i alla fall trivs i mitt hem, det brukar kännas bättre. Eller så tar jag en promenad tillsammans med min underbara och fantastiska pojkvän. Hur som helst agerar jag.
Och jag gör det bra :)
/Johanna
Annons
9Riggoli3
Mon 25 Nov 2013 20:51
wow jag är jätte imponerad. tack för att du delade med dig. bra jobbar och fortsatt lycka till!
Anonymous
Mon 25 Nov 2013 16:49
Herregud va mycket du skrev :3 bra!
Anonymous
Mon 25 Nov 2013 13:25
Jättebra skrivet och superbra kämpat!
Du är stark!
Jättebra att du skriver detta och låter andra få ta del av att det faktiskt går att ta sig ur bland annat benzomissbruk.
All heder åt dig vännen!
<3
Du är stark!
Jättebra att du skriver detta och låter andra få ta del av att det faktiskt går att ta sig ur bland annat benzomissbruk.
All heder åt dig vännen!
<3
jhna
Mon 25 Nov 2013 15:11
Tack så mycket, Sanna :) Känns skitbra att ens skriva det här och visa folk att det FAKTISKT GÅR. Ibland behöver man läsa om sånt också ;) <3
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/516747300/
Visa toppen
Show footer