Är ny i gruppen men det känns otroligt skönt att inte känna sig ensam om att må dåligt. Ibland känner jag mig bara så otroligt ensam att det inte finns. Att ingen av mina kompisar förstår och att min pojkvän bara väljer att sitta vid datorn.

Är just nu sjukskriven och går på antidepressiva. Känner mig värdelös för att det känns som att mitt liv har stannat upp. Allt såg så bra ut på utsidan, ingen visste något men tillslut sprack det (om någon vill höra min historia så är det bara att fråga).

Efter många om och men har jag fått diagnosen utmattnings depression och varje dag är en kamp. Varje kväll har jag svårt att sova och på känns inte långtborta. Det enda som tröstar mig då är all skit jag stoppar i mig. Är en tröstätare utan dess like. Även om det kanske inte syns.

Men vill inte dölja det längre, vill ta hjälp från andra samt hjälpa andra i samma situatuon.

Jag förstår vad du menar. Min Familj har fortfarande ingen aning och det enda de vill är att jag börjat plugga igen, men just nu kan jag inte ens läsa en bok utav nöje. Jag känner mig bara så otroligt misslyckad. Men det är väl bara tt att inse att alla inte kan förstå ibland. Tiden läker många sår, så tillslut hoppas jag att jag kommer kunna acceptera det och att de någon dag kan förstå. Nu är nog de också väldigt rädda och chockade över situationen iom att jag aldrig visat hur dåligt jag mått.

Samtidigt har jag ett otroligt stöd hos min pojkvän och hans familj. Både han och hans mamma var med om en traumatisk incident så de har båda två gått igenom depressioner, och det gör allt så mycket enklare. Även de dagarna jag mår som mest så får jag iaf ingen skit utav dem utan de ger bara ett stöttade ord eller en styrkekram. Är otroligt glad att jag bor med min pojkvän och inte min egen familj just nu. De förstår tyvärr inte helt enkelt. Och det gör det omöjligt för mig att leva med den då de inte kan ge mitt humör acceptens eller ger mig det utrymmet jag behöver.

Mycket beror nog också på att jag inte vart helt ärlig mot min egen familj medans min pojkvän har sett de djupaste dalarna och hans mamma förstår precis vad jag menar. Men det kommer nog ta ett tag innan jag kan berätta hur det verkligen ligger till för just nu känns det bara som att de skulle bli ännu oroligare och på något vis tvinga hem mig. Hur ska man liksom kunna berätta för sina föräldrar att man vissa dagar vart nära att ta livet av sig? eller att man suttit med alla piller framför sig? tagit bilnyckeln och bara velat köra ihjäl sig? Jag är en utav dem som har haft tur att bli stoppad de gångerna jag vart påväg att gå för långt. Mycket av mitt mående har samitidigt att göra med psykisk misshandel både inom släkten och i skolor, idrott osv. Och det kan man ju inte heller ta upp... får nog helt enkelt tänka lite mer på det och försöka få klahet u hur jag ska gå tillväga den dagen jag känner mig stark nog att göra det :).

Jaa, det är en svår sits de där när man inte kan vara helt ärlig med hur man mår och inte heller blir förstådd. Jag tror inte att någon som inte själv varit drabbad kan förstå hur det är. Idag används ju dessutom många diagnoser i de vardagliga språket "jag är så deprimerad i dag", eller "usch vad utbränd jag är" vilket gör att folk inte förstår hur allvarliga dessa problem kan vara.
Det är ju tur att du kan få lite stöd från din pojkvän och hans familj.

Tack :)

Så otroligt skönt att många ställer upp för varandra. Det är sånt här som räddar liv!

Skönt att höra :) detsamma