Näst senaste mötet på psyk så lämnade jag 10 olika låttexter jag skrivit om mitt mående. Dock så lämnade jag även ett kort brev riktat just åt personalen där. Dom var livrädda, bokstavligen livrädda när dom sedan tittade på mig. Skön känsla, javisst. Nu undrar jag däremot vad som händer härnäst. Dom höll på och tjatade om att lägga in mig på tvång men jag sa att dom skulle ångra det redan efter de första minutrarna så det slapp jag. Makt, äntligen är det jag som har den.

Slänger med mitt lilla brev bara för att, kan vara trevlig kvällsläsning.

-----------

Till psykiatrin i Nyköping.

Jag vill att du som håller i denna text läser igenom den noga. Fråga mig ingenting eller ens titta på mig förens du har läst klart detta.

Jag har ofta svårt att formulera mig när jag pratar om allt mellan himmel och jord. Jag vet inte om det bara är så eller om det är någonting annat, en psykisk sjukdom som bidrar till detta. Det viktigaste just nu är att jag får ner det som kommer att kunna avgöra en hel del om min eventuella framtid.

Jag har suttit här inne hur länge som helst nu, jag trivs i mitt mörka rum. Jag sover på dagarna för att slippa så mycket "mänsklig kontakt" som möjligt. Jag har liksom gömt mig mer och mer. Häromdagen så var jag ute och gick en sväng på kvällen, likaså kvällen därpå. Det är de ända tillfällena jag har varit utomhus mer än ett par minuter under de senaste veckorna.
Mina så kallade vänner har jag lämnat åt det förflutna. Visst pratar jag med vissa av dom fortfarande, men dom vet vad som är på gång. Dom vet att jag kommer lämna dom så fort som jag får chansen. Dom vet att jag har ett nytt telefonnummer som jag inte vill att dom ska ha.

Jag klarar inte att sitta fast här längre, jag har sagt det förr men ingen har trott mig. Det här är allvar, blodigt jävla allvar. Tänk dig en sömnparalys, en med de grövsta rädslorna du har. Tänk dig detta och hur du än gör så kan du inte vakna och på så vis fly från det du vill komma bort ifrån. Visst låter det som en jobbig mardröm? Well, för mig är det och har länge varit min vardag. För mig så är rummet min nuvarande "säkra" plats. Utanför finns allt ont i världen, även om jag vet att det bara handlar om de närmsta milen inpå. Man pratar och sjunger ofta om hur man vill fly bort från allting för att börja om från början. Människor som försvinner helt spårlöst. Jag vill bli en av dessa. Jag önskar verkligen att jag kunde börja om någonstans där ingen känner mig. Jag vill inte påminnas om allt som jag har gått igenom, för hur man än formulerar sig så tar jag illa upp.

För bara någon vecka sedan så hade jag planer på hur jag ville göra med allt detta, med min framtid. Dom planerna finns inte längre. Jag vet inte ens om dom planerna fanns, på riktigt. Jag satt och skrev med en av mina vänner och jag ska nu citera det jag skickade till henne.
----------

Har sådan jävla panik, satt i tele nyss. Jag förklarade lite om min situation angående att dra härifrån, att jag skjuter bort människorna här mer och mer
Och mitt i min förklaring så baa " Jag mår sämre och sämre, det här är det sista jag har att gå på. Om jag inte klarar det här nu så kommer jag inte vilja fortsätta mitt liv, då blir det alternativ två. Det är dels därför jag pratar mindre och mindre med dom som funnits runt mig... Jag tar avstånd från folk mer och mer, inte för att jag inte gillar dom utan mer för att dom ska ogilla mig så att dom inte blir besvikna när jag inte orkar mer, så ingen blir arg om jag tar mitt liv i slutändan. "
Och så baa insåg jag hela allting, att det är därför jag drar, för att jag inte orkar med livet. Inte för att jag bara vill bort och må bra.

----------------
Man behöver knappast vara ett geni för att förstå vad som pågår i mitt huvud numera. Dock så behövde jag tydligen se det själv för att sedan inse att det faktiskt var så mycket värre än vad jag trodde att det var. Har du inte fattat? Nej okej, jag ska förklara. Det var mitt i detta samtalet som jag insåg att jag inte vill bort för att för att börja om (även om jag faktiskt vill det). Hela grunden i den tanken var att mitt psykiska mående har gått såpass långt så att jag faktiskt sitter och planerar ett självmord, helt omedvetet. Förra gången så vet jag ändå att jag rent spontant skulle ta livet av mig just för att det blev för mycket, likaså den gången innan dess. Denna gången var jag inte ens beredd, även fast jag gjorde allting mitt framför mina egna ögon så att säga.

Jag behöver verkligen börja om, på riktigt. Om jag skulle komma bort från alla människor här som vet vem jag är så skulle det bli så mycket lättare. Jag skulle kunna få nya vänner, påbörja hela mitt liv på nytt och börja drömma igen. Angående eventuell terapi och sådant så är det ju en självklarhet men inte sålänge som jag sitter fast kring Nyköping. Jag vill inte komma in på hur många möten som helst. Jag klarar knappt att gå utanför dörren hemma och det är 2,5 mil från Nyköping. Om jag ska sitta inne på psyk något mer så vill jag se förändring, inte fördröjning. Jag är trött på att vänta, det är trots allt det ända som jag har gjort hitills.

Det går inte att trolla fram någonting helt magiskt, det vet jag mycket väl. Dock så går det att göra mycket annat på andra sidan lagen, saker som ger enkla pengar fort. Saker som skulle resultera i att jag faktiskt kan sticka härifrån helt omärkbart. Ska det behöva gå såpass lång så fine by me. Jag har ändå ingenting att förlora längre, nu är det bara en tidsfråga. Jag tänker inte låta mig kastas runt längre, jag förtjänar bättre än så. Kring 80% av er som jag har träffat har behandlat mig dåligt under de tillfällen vi setts. Du avgör själv vilken del du tillhör eller vill tillhöra. jag tänker inte nämna något om just dig hur mycket du än frågar. Du kan med andra ord vara en av de människor som gör att jag går under föralltid. Vi är alla människor, jag säger ingenting annat. Jag säger bara att jag kan ändra era liv, lika lätt som ni ändrade mitt när ni skrattade åt mig dom gångerna jag kom in med poliser runt mig.

Annons

Uploader

Axesylenis

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera GT-I9505

Focal length mm

Aperture

Shutter

ISO

Date

Disturbed-Angel Sat 18 Jan 2014 15:13 - group moderator

Den där texten hade kunna handla om mig! När jag var yngre ville jag inget annat än att fly från allt och alla. Börja om någon annan stans. Men sen insåg jag att hur långt jag än flyr så kommer jag och min psykiska ohälsa alltid att vara där.
För mig blev skrivandet en räddning, och det kanske det kan bli för dig med? För du skriver verkligen jättebra!

December 2019

January 2020

Uploader

Taggad med

Geo tag

Recent visitors

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar