October
Sunday 2 February 2014 photo 1/1
|
Change
Wall of text på G nu då.
Jag tror många ha en helt skev syn på hur det är. Jag vill på något sätt kunna förklara hur jag personligen har fått just den uppfattningen jag har. Vissa av er vet hur det är att sitta innanför psykiatrins dörrar. Några av er går säkert till någon slags mottagning vecka efter vecka. I mitt fall så har det inte varit enkelt. Jag säger inte att jag har haft det svårast av alla, för det har jag garanterat inte. Dock så har jag ändå upplevt den sidan av psykiatrin som inte borde få finnas. Jag har kommit in på akuten så många gånger, i alla slags situationer. Jag har supit mig redlöst full för att kunna gå dit och visa min verklighet, för att skrika i deras ansikten. Jag har blivit hämtad av polis, brandkår och ambulanspersonal. Dom har lurat med mig in i situationer som bara gjort mitt mående sämre än det var tidigare. Polisen har släpat in mig genom dörrarna på akuten, för att jag redan då har känt att jag inte vill tillbaka in där , för jag vet redan vad som kommer att hända.
Dörrarna öppnas, samma gamla läkare står där och tar emot mig. Dom går igenom kläderna, plockar bort sakerna man ej får bära med sig in. Jag sätts i ett väntrum för att senare få prata med doktorn. Det är hemskt att komma in där. Sekunden man går in genom slussen så vet man hur sjuk man är. Det är ju trots allt akuten man har kommit till. Första gången man gick in så hade man hopp, om att ändringar skulle kunna ske. Jag vet att ingenting kommer att lösa sig på några timmar, dagar eller veckor. I min väntan så lägger jag mig ner och försöker få tankarna till någonting annat. Några hörlurar får jag ju inte längre ha, även om mitt mående är baserat på att kunna utesluta allting jobbigt med musiken. Istället ligger jag nu där på britsen, stirrandes i taket. Ljudet av diverse olika larm ekar i mitt huvud. Jag kan höra hur personalen pratar nedlåtande till andra patienter, som om dom vore barn. Från en avdelning i en annan del av byggnaden är det en tjej som skriker åt personalen, sparkarna i väggen är oundvikliga att höra.
Som att det inte räckte med paniken innan. Det blir värre och värre av att höra hur dom som redan är där har panik. Att höra hur läkarna hanterar situationen gör inte direkt saken bättre. Jag trodde verkligen att personalen skulle vara annorlunda första gången jag var där. Den första saken jag reagerade på var sättet dom pratade med mig på. Jag kände mig som en 6åring. Helt seriöst, dom tilltalade mig som om jag vore ett djur. Jag vart helt chockad. Jag påpekade såklart detta i hopp om att det skulle ändras men nej, jag vart snarare dumförklarad. Är detta vettigt? Nej, inte någonstans. Jag kände mig sjukare, svagare och mindre betydelsefull.
Jag vet att många vuxna ringer åt sina nära och kära. Dock så får ni höra en hela annan historia i jämförelse med hur vi som sitter där inne upplever den. Läkarna går inte att lita på, dom är maktmissbrukare, i många fall. Jag minns när jag satt i Eskilstuna, pratade i telefon dagen efter att jag hade lagts in. Allting föll samman, läkarna brydde sig inte ett skit om när jag låg ute på rökrutan helt sönder. Patienterna där var dom ända som faktiskt var snälla, även om jag enbart pratade med en utav dom. Han såg när jag bröt ihop, och gjorde någonting åt det. Jag hade precis lagt på luren, sittandes på bänken med tårar rinnandes längs med kinden. Plötsligt så knackar det på min axel och han frågade om jag ville ha en cigarett så att jag kunde varva ner lite. Jag sa att det vore jättesnällt eftersom att jag röker mycket under stress/panik. Han räckte då fram ett halvt paket och sa bara " ta det, du behöver det och jag har mer cigaretter där inne". Jag visste inte vad jag skulle säga. Personalen hade skitit i allting jag sa, hade inte brytt sig när dom såg hur jag hanterade hela situationen. Han hade sett mig prata i telefon i 5 jävla minuter och han brydde sig redan mer än vad dom någonsin gjorde under perioden där.
Det är jobbigt att se hur många av ens vänner som får gå igenom samma sak. Det finns en anledning till att jag kan skriva som jag gör när det kommer till psykiatrin. Jag vet mycket väl att det finns många som faktiskt får bra hjälp. Men tyvärr så har inte jag haft den turen. Istället har dom skrattat åt mig när jag suttit framför dom och bett om hjälp på mina bara knän. Det kanske låter som att jag överdriver men nej, det gör jag inte. Dom har bokstavligen skrattat åt mig. Jag vet att många andra blir bemötta och behandlade på samma vis och det är ingenting annat än otroligt tragiskt. Vi är trots allt psykiskt sjuka, rätt grovt också. Vissa av oss söker hjälpen i ett sista hopp innan man eventuellt tar sitt liv. Det dom gör är att sätta dom tankarna ännu högre än tidigare. Dom gör narr utav oss.
Som sagt, att sitta där inne som psykiskt sjuk, eller sitta utanför som anhörig är helt skiljda världar. Jag önskar så starkt att ni hade rätt när ni försöker rätta oss om psykiatrin. Jag önskar att jag kunde hålla med er. Jag vet att ni tycker det är jobbigt att läsa om detta men tyvärr är det här verkligheten för många utav oss. Och vi kämpar, så otroligt mycket. Ni skulle inte palla med att leva de liv som vi lever, det kan jag garantera er. Det kanske framstår som att vi är omotagliga för den hjälpen vi sägs få men återigen så är det verkligen inte så det är. Vi sitter kvar här just för att vi så starkt hoppas komma någon vart. Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan innan döden. Med andra ord, vi står beredda. Jag talar ju verkligen inte för alla med den här texten. Jag önskar verkligen att jag enbart talade för mig själv.
I nuläget sitter jag isolerad hemma, för jag tror att jag skulle må sämre av att ligga inne. Sättet jag växte upp på har gjort mig rädd för skrik, konflikter och en massa annat. Att då ligga inne utan att få ha musik vore en mardröm. Jag vill inte höra patienter som skriker efter att få dö, för att få komma bort från deras lidande. Jag vill inte se personalen komma springandes genom korridorerna för att någon ligger och sprutar blod.
Den här texten vart långt ifrån vad jag hade tänkt mig från början. Jag hade hela allting planerat i mitt huvud om hur det skulle se ut men jag kan inte skriva ner det. Jag rasar, jag faller. Jag kan inte göra mig tydlig, men jag vet varför. Jag är så rädd för att inse att detta faktskt är min verklighet. Jag vill inte se hur jag skriver ner dom värsta delarna. Allting spelas konstant upp i huvudet, det räcker med det. Jag vill inte dela med mig av mina värsta erfarenheter, för ni skulle aldrig tro mig. Istället låter jag det bli rörigt och förvirrande, nästan utan någon direkt mening.
Jag önskar att ni hade rätt, att allting som stod här var en ända stor lögn. Jag vill att ni ska ha rätt, mer än någonting annat men ja. Tyvärr så är det såhär många av oss upplever vardagen. Livet innanför psykiatrins väggar är helt annorlunda mot hur det verkar utifrån.
Det tar emot att behöva skriva allt detta, för det borde inte vara såhär. Förlåt, men det är inte jag som har fel den här gången. Jag har upplevt detta och det har satt spår i mig som jag aldrig kommer att komma ifrån.
Jag önskar att ni hade rätt, över hela mitt hjärta.
För en gångs skull så vill jag vara den som ljuger.
Annons
Camera info
Camera GT-I9000
Focal length 4 mm
Aperture f/2.6
Shutter 1/34 s
ISO 50
Anonymous
Sun 2 Feb 2014 06:42
jag har inte heller särksilt mkt tilltro till psykvården. har blivit behandlad som ett tuggummi under skon mer än en gång, det är sjukt hur det är tillåtet att behandla sjuka personer bara för att de råkar ha en psykisk sjukdom och inte en fysisk.
jag är ledsen att du behövt genomlida baksidan av psykvården och jag hoppas på attt du kan få rätt hjälp. ta hand om dig
jag är ledsen att du behövt genomlida baksidan av psykvården och jag hoppas på attt du kan få rätt hjälp. ta hand om dig
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/517299965/
Visa toppen
Show footer