Ibland är livet riktigt riktigt jobbigt och då faller man lätt. Det är så jobbigt att kämpa för att hålla sig upprätt. Men varje gång man faller får man resa sig igen och fortsätta kämpa för att ta några stapplande steg framåt. Igår rasade mycket och jag föll hårt. Jag mår inte alls bra. Jag är rädd, orolig, stressad. Mår bara sämre och sämre känns det som. Jag är rädd för att halka ner och bli lika sjuk som jag var för några år sedan.
Just nu känner jag mig svag. Jag blir lätt sårad, har inget självförtroende och jag känner mig ensam. Jag känner mig dålig, misslyckad och hatad.

Jag börjar tappa kontrollen igen.
Gamla sjukdomstecken börjar sippra fram. Saker som jag trodde var borta.

Jag vet inte hur jag ska orka med. Jag är så trött på att vara sjuk och jag är trött på att livet ska vara en sådan svår kamp. Det är verkligen ena slaget efter det andra och jag är på helspänn hela tiden på grund av rädslan inför nästa slag.

Har inte mycket energi på grund av min MS och en panikattack kräver all energi jag har och det tar så otroligt lång tid att återhämta sig. Kanske är därför jag inte har så många riktiga panikångestattacker längre...för min kropp orkar helt enkelt inte reagera. Men den vanliga evigt gnagande ångesten finns där jämt. Dygnet runt är jag rädd och ångestfylld inför precis allt.
Jag känner mig så uttröttad både fysiskt och psykiskt.

Jag har en kamp framför mig, en kamp jag tvingats in i och jag tänker fortsätta slåss tills den dagen kommer då det inte längre finns något kvar att slåss för.

Du är inspirerande och stark. Ge aldrig upp!