Positivitet

Att hålla sig positiv även om livet är jobbigt är många gånger väldigt svårt. Det är så lätt att hamla i negativa spiraler när man har problem i vardagen.
Jag har själv personlig erfarenhet av detta. Jag är diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression. Dessa diagnoser har ställt till det mycket i min vardag.
När jag var yngre och fast i ett negativt tänkande ägnade jag mycket tid åt självskador och många av mina tankar var ren mobbning mot mig själv.
Jag mår idag mycket bättre, inte för att mina diagnoser är borta eller för att mitt liv inte stött på nya hinder. Tvärt om! Sommaren 2012 dog min mamma helt oväntat i en hjärtsjukdom och bara ett år senare fick jag veta att jag har förändringar i min hjärna. Massor med små ärr på mina nerver i både hjärna och ryggmärg...Multipel skleros alltså.

Detta har ju såklart haft stor effekt på mitt mående. Det har varit fruktansvärt jobbig och många gånger har jag funderat på om det verkligen är värt att kämpa.
Men så bestämde jag mig. Jag ska kämpa. Inte för att bli "normal" som jag alltid eftersträvat innan. Utan jag kämpar för att hålla mitt mål om att skratta minst en gång varje dag.

För mig är skrattet den viktigaste delen av mitt liv just nu. Det hjälper mig att hålla mig positiv, det ger energi och lyckokänslor när skrattet är riktigt verkligt. Man kan glömma allt som är jobbigt i en liten stund när man tillåter sig själv att känna glädje över saker.

Jag jobbar mycket med att lära mig uppskatta de små sakerna i livet som vi många gånger tar för givna. Jag uppskattar verkligen de dagar jag kan gå obehindrat, Jag är glad över att vakna utan yrsel och jag är glad över min fina familj.
När man lär sin hjärna att leta efter allt som är positivt får man bara lättare och lättare att känna och se bra saker i sitt liv.

Jag lägger idag mycket mer kraft på att göra saker som jag tycker är roligt, saker som får mig att må bra och saker som jag vill göra istället för att som förut lägga all kraft jag hade på att försöka pressa in mig i en samhällsnorm över hur man "ska" vara. Jag har på något sätt accepterat att jag lever under andra förutsättningar med de diagnoser jag har och jag måste anpassa mig efter de förutsättningarna för att inte må sämre.

Självklart har jag svackor som alla andra. Det är inte så att jag går runt och gapskrattar hela dagarna och är jätteglad och positiv jämt. Jag tror det är att skjuta sig lite i foten om man ignorerar normala känslor som står i kontrast till det som händer runt om kring oss. Är man med om något ledsamt så är det klart att man ska vara ledsen. Men jag tror att det är viktigt att bara för att livet är svårt och mycket som händer runt om kring är ledsamt, svårt och jobbigt betyder inte det att det inte är okej att skratta ändå.
En känsla behöver inte innebära att den tar ut en annan. Det är okej att både skratta och gråta.
Det är bara det att man i bland måste öva på att vara glad om man varit ledsen länge.

// http://saramodigh.bloggplatsen.se/

sjukt bra skrivet!