October
Wednesday 19 March 2014 photo 2/2
|
Change
Nu har det gått ca 3 månader sedan jag vågade sträcka mig ut mot verkligheten och erkänna för mig själv och mina nära - samt er, allmänheten, att jag faktiskt var sjukare än jag trodde. Och samtidigt går jag in i 5e månaden utav min återhämtningsperiod. Mycket har hänt, men det blir bättre och bättre även med dessa myrsteg. Det läskigaste som finns är dock fortfarande framtiden och verkligheten. Får verkligen en klump i magen utav att tänka på det. Vem är det jag vill bli egentligen?
Men för att kanske skriva lite om mina framsteg (om det nu är någon som faktiskt läser detta haha) så är det så att jag har klarat av att skriva in mig på arbetsförmedlingen och börjat söka lite jobb (alltså ingen sjukskrivning längre, känns både bra ocgh jobbigt... men mest bra atm), de tar energi och är svårt vissa dagar så försöker ta det så lugnt jag kan så att jag inte faller igen. De som känner vet att jag är en människa som behöver hålla igång, behöver lära mig och göra nya utmanande saker. Därav så känner jag att jag nog inte kan bli bättre utav att sitta hemma. Men pågrund utav omständigheterna så valde jag att lägga utbildningen på hyllan för att verkligen bli frisk innan jag tar tag i något sådant igen. Desto mer jag tänker på skolan och krav så känns det som att jag aldrig kommer att bli frisk... men den tanken får man skjuta åt sidan tillsvidare, om det är något jag verkligen lärt mig är det att man inte kan ta tag i allt på en och samma gång utan ta ett steg i taget - leva i nuet - försöka planera inför framtiden - men det är just planeringen som känns som en stor börda. Något som jag så lätt kunde göra förut. Någon som mitt liv bestod utav mellan alla träningar, allt plugg och jobb.
Ibland känner jag mig som en helt annan människa. Hur i helvete kunde jag träna 8-10 gånger i veckan, läsa natur OCH jobba mån - tors kväll? Hur kunde jag inte se att det var något som inte stämde? Hur kunde mina föräldrar inte se något? Antagligen för att jag inte vill lyssna... tror att alla såg att något var fel utom jag... jag bara mådde bra, hade ingen anledning till att må dåligt. Så enkelt var det. Men det slog tillbaka, verkligheten gav mig en riktig rak höger och vänster på samma gång.
Nu när jag börjar se klarare, inte behöver spendera dagarna i vår lilla 1a på 44kvm så känns det bättre. Jag mår bättre utav tanken att jag faktiskt gör något. Det behöver inte vara mycket, kanske räcker att åka och handla eller att pallra mig till simhallen och köra ett pass. Håller på med små projekt lite då och då, innan va det köksbord och vitrinskåp som gällde och nu värvar jag att vänja katterna vid koppel och odlar lite örter... haha, hade aldrig trott att jag skulle bli pysslig eller utveckla gröna fingrar, men tror det är bra för att rensa huvudet ibland. Det är viktigt att känna att man åstadkommer något som människa - man får inte glömma att vi är flockdjur i grund och botten - att befinna sig i en flock och hjälpa den framåt ger oss en kick - i mitt fall är det att göra det bättre för Toni och ge mina små kissar ALLT som de behöver (allt som jag får för mig att de behöver iaf haha).
Ibland funderar jag mycket på, eller oftare och oftare faktiskt, att kanske utbilda mig till socionom och hjälpa folk som upplever det jag gör dagligen, få dem att förstå att det är okej att känna att världen går under om man bara tappar en smörkniv eller att inte orka lämna sängen på en dag, och visa dem att även om det känns som att inget hjälper, att självmord är enda utvägen - så blir det faktiskt bättre med stöd och folk som förstår. Och alla har inte den turen jag haft, att ha haft människor runt mig som bryr sig, en pojkvän som förstår, vänner som förstår, bra psykolog, bra läkare och hittat rätt mediciner. Just därför vill jag bli ett stöd för de som behöver. Men vi får se hur det blir, det är bara en dröm än då länge, att liksom visa uppskattning för allt jag har genom att ge tillbaka till andra på det lilla vis jag kan - ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Ojj shit va långt det blev. Slutligen vill jag bara säga - alla ni som kämpar är hjältar!
Annons
Camera info
Camera NIKON D300S
Focal length 35 mm
Aperture f/1.8
Shutter 1/200 s
ISO 200
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/517632113/
Visa toppen
Show footer