October
Saturday 24 May 2014 photo 1/1
|
Change
Okej. Kände för att skriva av mig lite igen. Inte för att det kanske är någon som verkligen läser, eller förstår, eller bryr sig om hur det verkligen ligger till, men ibland hjälper det att bara få det ur sig. Speciellt efter dessa mörka perioder.
Hade en "manisk" period (är inte diagnostiserad biopolär eller något sådant, men jag vet inte vad man ska kalla dem annars, man känner ju sig inte direkt frisk eller normal) under mars och början på april. Under dessa perioder känns ingenting verkligt. Känns som att jag är ett tom skal som bara stöter bort det som verkligen betyder något för mig. Som en försvarsmekanism för att jag på något sett vet att jag kommer falla tillbaka. Och man målar upp sig en verklighet där de man älskar har det bättre utan en om man ändå inte kan göra dem nöjda med sina val eller mål. Alla drar en åt olika håll, man försöker hålla ihop så mycket man kan men det går inte tillslut. Då är man tillbaka igen.
Det var vid påsken det började spåra ur, min mormor hade åkt in och ut på sjukhus utan att de hittade något fel. Min pappa började prata om att han troligtvis kommer åka ut med militären igen. Körde sönder min sambos bil. Och tillslut bara brakade det. Fick den värsta på attacken på länge. Det varade i timmar. Kunde inte säga något. Bara låg i badkaret för att jag frös och skakade och kände mig helt jävla maktlös. Jag ignorerade alla samtal, alla sms, alla meddelanden, bara sket i allt, flydde in i tvn, försökte mig på både pärlterapi, bildterapi, musikterapi, poesi... tvingades ändå ner till min familj. Ingen av dem förstår. Jag behöver utrymme för att kunna bli frisk men det verkar det inte vara någon av dem som förstår. Jag vet att de bara vill mig väl men allting ordnar sig inte bara för att jag kommer hem. Det blir värre pga. alla falska spel och alla krav. Jag är för fan sjuk, det spelar ingen roll vart jag är. Man vill ju för fan inte må så. Man vill inte vara en jävla belastning för allt och alla. Funderar på att skaffa mig en egen lägenhet så att jag bara kan få vara jag, reagera som jag vill. Inte trippa på tårna, men det känns inte som att någon skulle förstå mig. Fan. att ingen bara kan låta mig vara. Låta mig bestämma över mig själv.
Kan inte begära att någon ska stå ut med min depression, men på samma sätt kan inte folk begära att jag bara ska skita i den. Den är en del utav mig, varesig jag vill eller inte. Vissa tror att jag trivs med det. Som en ursäkt. Försök inte förstå eller lägga er i om ni inte vet hur det känns. Jag kommer alltid lida av en psykisk sjukdom pga. mitt förflutna som utåt sett alltid vart bra. Jag har blivit en superskådespelare, pajasen, den som alltid är glad och skrattar, men det är mitt sett att skratta verkligheten i ansiktet. Att slippa tänka på hur mycket jag avskyr mig själv.
Jag vet inte om jag någonsin kommer klara av det som samhället vill att jag ska klara av. Just nu känns det som att en högskoleutbildning bara är något som jag kan drömma om. Inte för att jag är dum, men för att mitt psyke inte klarar av den pressen och det är inte mitt fel. Jag vet det. Men det suger ändå. Många brukar beskriva mig som ambitiös och produktiv och det är väl det som satt mig i denna sitsen. Att inte lyssna på mig själv. Att köra på för andras skull. Alltid välja mig själv i sista hand.
Men hur eller hur så är inte allt dåligt. Har lyckats få ett jobb som jag trivs med. Kan inte jobba fullt eller så men det skiter jag i. Även om det bara blir en timme i veckan är jag nöjd. Det är en timme i rätt riktning. Detta gör även att jag nu sitter i en situation som jag kan överleva i. Resten av mitt liv. Behöver inte komma längre. Men jag vill bli frisk. Jag vill bli Anna. Men det får ta den tiden det tar. Även om det suger.
En annan sak som jag inte ver hur jag ska tolka är att min kurator tycker att jag inte behöver träffa henne mer bara för att jag har jobb. Och att det då skulle klassa mig som frisk. Så nu får jag väl hamna i kläm hos vuxenpsyk med. Har redan provat på försäkringskassan och arbetsförmedlingen... detta jävla samhälle styrt av kapitalistsvin där allt ska gå med vinst och alla oinformerade myndighetsanställda... ensam är stark. Det är enda sättet av överleva. Sedan om man gör det eller inte spelar inte så stor roll för höjdarna. Många skulle säkert jubla utav glädje om samhället slapp bördor som mig.
Lite osammanhängande, men det är så hjärnan funkar just nu... och du som orkade läsa hit ner tack för att du bryr dig <3. Känner mig så jävla ensam.
Annons
Anonymous
Sat 24 May 2014 16:30
Bara att höra av dig om du behöver någon att ösa ut skiten till <3
Antingen pm här eller kik: eynaan
Antingen pm här eller kik: eynaan
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/518095807/
Visa toppen
Show footer