October
Friday 30 May 2014 photo 1/1
|
Change
Jag känner egentligen att en selfie inte är passande men,
Det här är ju ansiktet bakom allting. Så den får hänga med.
Jag har alltid varit "sjuk". Det låter helt fel, jag hatar att använda det begreppet. Men nu ska jag vara sådär ärlig och rå, för att se till att ni som känner er precis som jag ska veta att ni inte är ensamma.
(Det kommer bli lite rörigt för jag vill inte ha för mycket ångestfyllt.)
Det började nog när jag var runt 6-7 år gammal egentligen, vi hade en sorts liten talangtävling, fast det inte var en riktig talangtävling - alla vann något och vi kunde ställa upp med precis vad vi ville. Dans, sång, tricks & "magi". Jag satt och tittade på tjejerna, jag förstod inte varför men jag satt och tänkte att jag hellre "ville ha hennes ansikte" än mitt eget.
Jag inser nu i efterhand att jag "kände mig ful".
Jag började vända mig inåt och satt hellre hemma och spelade TV-spel, för där kunde jag vara hjälte. Tiden gick, och mobbning började blomma upp i klassen. För jag var överviktig, det var jag, och hade ett väldigt humör och exploderade varje gång någon av killarna kallade mig fet.¨
Det blev en tävling - "Se hur fort Angelica blir arg", tillslut blev jag så arg att jag slog ner en kille, jag slog nog halvt ihjäl honom för att vara ärlig,
jag bröt ihop och började gapskratta, för jag det gick in vad jag gjort och all ilska släppte - läraren tog beslutet att jag var helt och hållet galen.
Jag fick börja gå på BUP, jag var "våldsam och farlig för min omgivning",
då var jag ungefär 10, jag gav upp. Jag slutade gå i skolan nästan helt.
Jag fick sedan skickas runt i klassen för "speciella", men fick sluta tvärt då jag inte "hade rätt diagnos" - ja, dem formulerade sig så, jag hade inte rätt diagnos för att få hjälp där. Efter ett tag fick jag dock börja i en liten grupp som hette "Grunden". Jag skrapade ihop några vänner, lyckades bli kär i "en jättetrevlig" kille, som tog varje tillfälle att dissa mig fast jag klängde kvar som den idiotiska, icke utvecklade (känslomässigt) 12 åring jag var.
(Nu i efterhand när jag pratat med honom säger han att det var för han inte var kär i mig som han tryckte ner mig och kallade mig saker.)
Jag började skära mig. Varför? jag har ingen aning, jag hade aldrig hört talats om det en enda gång. Jag visste bara att jag ville skada mig själv.
Det var inte djupt, inte första gången.
Jag visade tillslut killen jag då var kär i och han blundande för det och frågade mest vad för rakhyvel jag brutit upp. Jag slutade att lita på någon nog för att berätta om såren.
Min pappa fick reda på det när jag var 13. (Jag bor själv med honom).
Han bröt ihop, han förstod inte, inte jag egentligen heller. Mitt liv hemma var faktiskt helt okej, visst, vi bråkade som vilka familjer som helst gjorde, mer än så var det inte. Jag gjorde min far deprimerad, han började dricka en hel del, fast jag var självisk nog att fortsätta skära mig för "jag behövde det". Det hade blivit en vana, ett beroende.
Jag fyllde 14, jag träffade en kille som ville ha sex med mig, enbart, fast jag hade för stora kroppskomplex och ärr för att våga låta honom, så det blev ett strul. Och ungefär där slutade jag bry mig om min kropp, jag ville ge bort den till någon som skulle "uppskatta den", även om jag aldrig skulle våga verkligen ha sex med någon, lät jag dem ta på mig och jag tog på dem, det lättade ångest fast den senare blev tio gånger större.
15, jag lät mig själv "för första gången" bli utnyttjad sexuellt, det är något som nu får mig att må illa och hata mig själv, så jag lägger inga detaljer in på det här.
Innan jag fyllde 16, men året som jag skulle fylla 16, började jag svälta mig själv, och jag gick ner på 5 månader från 79 kilo till 67 (det är otroligt, väldigt ohälsosamt fort), jag åt ingenting. Jag kunde inte få i mig mer än makaroner, och hatade min kropp mer än någonting annat "i hela världen".
Jag började på ett gymnasium för att få upp mina betyg, jag träffade några killkompisar som spelade ungefär lika mycket som jag,
och jag träffade min underbara pojkvän efter någon månad på den skolan.
Det klickade direkt, och nu har vi varit tillsamman i snart 9 månader. <3
Men ångesten lever kvar, jag har seperationsångest (Det är felstavat, ursäkta), kroppskomplex och blir då och då flyförbannad utan en vettig anledning, jag har dagar då jag inte kommer upp från sängen.
Men på utsidan, på utsidan är jag vem som helst.
Jag är klassens pratgladaste, snällaste, omtänksammaste människa -
men inte när det gäller mig själv.
Jag har inte fått någon diagnos, allt svävar i luften men jag har medicinering för ADHD, som har underlättat mitt liv något grymt. Jag säger inte att man ska droga ner sig själv för att må bra, men med min medicin känner jag mig som en "vanlig människa".
Alla kan hitta något bra, något att leva för, och lära sig leva "med sina problem". Du är stark nog. <3
Jag inser nu i efterhand att jag "kände mig ful".
Det blev en tävling - "Se hur fort Angelica blir arg", tillslut blev jag så arg att jag slog ner en kille, jag slog nog halvt ihjäl honom för att vara ärlig,
Jag fick börja gå på BUP, jag var "våldsam och farlig för min omgivning",
Jag började skära mig. Varför? jag har ingen aning, jag hade aldrig hört talats om det en enda gång. Jag visste bara att jag ville skada mig själv.
Jag visade tillslut killen jag då var kär i och han blundande för det och frågade mest vad för rakhyvel jag brutit upp. Jag slutade att lita på någon nog för att berätta om såren.
Det klickade direkt, och nu har vi varit tillsamman i snart 9 månader. <3
Jag är klassens pratgladaste, snällaste, omtänksammaste människa -
Jag har inte fått någon diagnos, allt svävar i luften men jag har medicinering för ADHD, som har underlättat mitt liv något grymt. Jag säger inte att man ska droga ner sig själv för att må bra, men med min medicin känner jag mig som en "vanlig människa".
Annons
Anonymous
Fri 30 May 2014 14:06
@numbashell jag läser resten på datorn. Mobilen vill inte visa
Anonymous
Fri 30 May 2014 22:16
Jag har ju låtit honom, han har varit min "drog".
Han är så manipulativ, jag var där en kväll då min pojkvän var hemma (han bor 3 mil bort, egentligen),
det var väl liksom där allting bara exploderade. Han lyssnar på mig och försöker verkligen analysera det jag säger (bara en del av hans fasad, förstår jag nu såhär i efterhand),
det blev helt fel och jag gjorde nästan något jag skulle ångrat för resten av mitt liv, alltså såra min pojkvän på ett sätt man inte läker ifrån, dock blev det inte så (tack gud),
men det blev en massa bråk och när min pojkvän (säger fortfarande pojkvän då jag helst inte skyltar med det här) friade till mig, blev den här killen så arg (för något jag tydligen gjort) att han dödshotade mig.
Jag skrev ett sms till honom och jag skrev att
"Om du fortsätter såhär så orkar jag inte mer", och det blev ännu större bråk, jag tror att han till och med sa åt sin flickvän att jag och han varit otrogna mot våra partners båda två. (Vilket vi inte hade.)
Och vi pratade inte på åtminstone en månad,
men jag blev mer och mer frustrerad så min pojkvän ordnade så att han och jag kunde prata.
Han, den där killen alltså, sa att han aldrig varit kär i mig, vilket konstigt nog krossade mig,
antagligen för hans nuvarande tjej är en kopia av mig och det känns som att få uppkört i ansiktet att vem som helst - bara det inte är jag duger, och det triggar tyvärr min "sjuka sida", och jag kom hem vid 9 och försökte ta livet av mig.
Det är liksom här allting slutade..
men jag vill fortfarande prata med honom -
och jag VET inte varför, jag är kär i min pojkvän men någonting gör ont för att den där killen inte vill ha mig.
Han förtjänar mycket, den totala motsatsen till lycka.
Men jag vill samtidigt att han ska bli lycklig.
(Det är den här berg-o-dalbanan jag hatar.)
Han är så manipulativ, jag var där en kväll då min pojkvän var hemma (han bor 3 mil bort, egentligen),
det var väl liksom där allting bara exploderade. Han lyssnar på mig och försöker verkligen analysera det jag säger (bara en del av hans fasad, förstår jag nu såhär i efterhand),
det blev helt fel och jag gjorde nästan något jag skulle ångrat för resten av mitt liv, alltså såra min pojkvän på ett sätt man inte läker ifrån, dock blev det inte så (tack gud),
men det blev en massa bråk och när min pojkvän (säger fortfarande pojkvän då jag helst inte skyltar med det här) friade till mig, blev den här killen så arg (för något jag tydligen gjort) att han dödshotade mig.
Jag skrev ett sms till honom och jag skrev att
"Om du fortsätter såhär så orkar jag inte mer", och det blev ännu större bråk, jag tror att han till och med sa åt sin flickvän att jag och han varit otrogna mot våra partners båda två. (Vilket vi inte hade.)
Och vi pratade inte på åtminstone en månad,
men jag blev mer och mer frustrerad så min pojkvän ordnade så att han och jag kunde prata.
Han, den där killen alltså, sa att han aldrig varit kär i mig, vilket konstigt nog krossade mig,
antagligen för hans nuvarande tjej är en kopia av mig och det känns som att få uppkört i ansiktet att vem som helst - bara det inte är jag duger, och det triggar tyvärr min "sjuka sida", och jag kom hem vid 9 och försökte ta livet av mig.
Det är liksom här allting slutade..
men jag vill fortfarande prata med honom -
och jag VET inte varför, jag är kär i min pojkvän men någonting gör ont för att den där killen inte vill ha mig.
Han förtjänar mycket, den totala motsatsen till lycka.
Men jag vill samtidigt att han ska bli lycklig.
(Det är den här berg-o-dalbanan jag hatar.)
Anonymous
Sat 31 May 2014 00:04
Wtf.. är allt jag har att säga.. :( seriöst.. ? hur gammal är han egentligen o.o
Fattar inte de där med din pojkvän, fatta inte alls när du säger"säger fortfarande pojkvän) asså va haha..
Eh... jaa.. de känns VÄLDIGT komplicerat allt de här.. :o jag tycker han verkar sjuk i huvudet som vill se hur lång tid de tar innan någon tar ens liv.. alltså näe..
hur försökte du?
Fattar inte de där med din pojkvän, fatta inte alls när du säger"säger fortfarande pojkvän) asså va haha..
Eh... jaa.. de känns VÄLDIGT komplicerat allt de här.. :o jag tycker han verkar sjuk i huvudet som vill se hur lång tid de tar innan någon tar ens liv.. alltså näe..
hur försökte du?
Anonymous
Sat 31 May 2014 00:13
Han är ju min fästman men eftersom jag är 17 tycker oftast människor att jag "är för ung", haha, endast därför :)
tough-fluffy
Fri 30 May 2014 12:32
Låter som ett hemskt liv.. Men det kommer bli bättre och det ser ju ut som att det börjar bli bättre redan?
Men jag skulle vilja säga att en viktnedgång på 12 kg inom loppet av 20 veckor är inte särskilt ohälsosamt. Det är ohälsosamt att inte äta, visst, men just den viktnedgången är inte ohälsosam.
Men jag skulle vilja säga att en viktnedgång på 12 kg inom loppet av 20 veckor är inte särskilt ohälsosamt. Det är ohälsosamt att inte äta, visst, men just den viktnedgången är inte ohälsosam.
Anonymous
Fri 30 May 2014 14:02
För mig som har problem med min ämnesomsättning (jag glömde nämna det i texten) som gör att jag går upp jättefort i vikt om jag äter minsta lilla som är t.ex, sött eller fett (friterat menar jag då), så är det inte sådär jättenormalt.
Det är ju liksom inte ohälsosamt i den benämningen att jag gick ner, hade jag tränat och "gjort rätt", hade det varit en annan sak, då hade det ju varit helschysst! Haha, men att jag svalt ner dem kilonen gjorde ju att jag inte ens såg hälsosam ut - och jag förstår ju hur du menar! :)
Det är ju liksom inte ohälsosamt i den benämningen att jag gick ner, hade jag tränat och "gjort rätt", hade det varit en annan sak, då hade det ju varit helschysst! Haha, men att jag svalt ner dem kilonen gjorde ju att jag inte ens såg hälsosam ut - och jag förstår ju hur du menar! :)
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gemensksgruppen/518136524/
Visa toppen
Show footer