Nu fick jag en känsla av ensamhet. Jag är 30 år i juni och jag har aldrig haft flickvän. Det enda jag vill ha är en tös som finns där när jag behöver det. En som man kan sitta och ha sina långa samtal med. Att sitta tätt ihop med och bara vara. Jag mår inget vidare pga den sociala utanförskap jag har levt med i hela mitt liv. När jag öppnar mig för folk så fattar de inte vad jag säger och menar när jag pratar om det. Mitt känslomässiga lidande är periodvis rätt starkt pga detta! Jag hatar det!

Jag förstår att det är ensamt, och även den längtan du har.
Men jag har inget vettigt svar på det problemet.
Jag är själv 22 år och har haft ett förhållande i mitt liv, ett destruktivt förhållande som "avslutades" för ca 6 år sedan.
Det krossade mitt hjärta, för innan det så levde jag ett liv i ensamhet.
Med varken vänner eller kärlek,utan istället mobbning och utanförskap.

Jag vill hitta någon att spendera ett liv med.
Relationer har skrämt mig för jag är så rädd att förlora någon jag älskar.
Men längtan och önskan den är där, fast i verkligheten så är det så långt bort att jag inte ens kan se det.
Jag får kärlek och närhet av mina hundar, jag får nöja mig med det.
De är okomplicerade varelser, behandlar man de väl och ger dom kärlek så får man ovilkorlös kärlek
tillbaka. tröst.
Men det är ju inga mänskliga varelser, fast det är allt jag har

Det jag vill komma till är väl att du inte är ensam, och jag vill bekräfta dig för att du ska förstå att någon annan förstår eller känner detsamma.
Ta hand om dig, och om det går så försök hitta kärleken i något du älskar runt omkring dig.
Det kan vara en hobby, eller ett djur eller en plats.
Det tar inte bort problemet, men det kanske lindrar ensamheten.