DET SOM SKRIVS HÄR, STANNAR HÄR.
jag har flyttat till ett behandlingshem i skåne nyligen (kommer fr stockholm). mitt missbruk och självdestruktiva beteende har gått överstyr och därför har beslut fattats om en placering på ett behandlingshem. jag vet helt ärligt inte hur jag känner, livet känns så äckligt jävla meningslöst och jag känner mig som ett misslyckat offer. min pojkvän är alltså 75 mil ifrån mig och jobbar stenhårt dag och natt för att vi ska kunna ha en framtid ihop, och här sitter jag, på ett behandlingshem, jag är vuxen och har inte ens klarat av första klass i gymnasiet. det är pinsamt. jag vill hem till mamma, pappa, min syster och min hund.
jag vill inte vara här. jag är trött på att ständigt tvingas göra saker mot min vilja. jag är trött på att om och om igen utsättas för övergrepp och såna sjuka intrång på min integritet, med stöd av lag. jag pallar fan inte det här.
kan ingen hjälpa mig?

Jag kan förstå din maktlöshet, utifrån mina egna erfarenheter. Jag blev tvångsvårdad och förflyttad första gången när jag var 14 år, idag är jag 22.
Myndigheterna som ska hjälpa en, skydda en blir de som utför sjuka övergrepp mot barn och unga...som redan är i riktigt utsatta situationer.
Låser in en från sitt sista ljus, kastar runt en som ett stycke kött. Som om man vore ingenting värd.

Jag vet inte vad jag kan göra, eller säga för att hjälpa dig. För att få dig att orka. Jag kan inte säga att saker löser sig så som man tänkt, eller så som det borde vara.
Jag står själv på en gräns där jag inte vet vart jag ska gå, och tilltron till omvärlden är sviken och skadad.
Med känslan av att jag aldrig varit huvudpersonen i mitt egna liv.
Men jag vet att trots alla gånger jag gett upp, omfamnat min destruktiva botten...så har jag rest mig upp. Gång på gång.
Och även de gånger då jag sagt farväl, med intentionen att dö...
Så är jag ändå tacksam.

Jag är tacksam att jag andas, för i mig så vill jag något annat än döden.
Jag har rest mig upp av en anledning, även om jag inte vet vad den är.

När du sjunker i botten, när rätten blir ifråntagen dig, när du inte bryr dig och inget spelar någon roll.
Håll dig levande, se till att inte sluta andas. På något sätt kan du resa dig upp.
Vi har ett liv, hur helvetiskt det än må vara, men så länge du har livet i behåll...så kan saker förändras.
Det är det viktigaste.

Om du vill pm:a mig.
Om du vill fråga något, vad det än må vara så skriv gärna till mig.
Jag kan bara försöka.
(PS, jag ser inte ditt användarnamn. sitter vid mobilen)

Stany strong, eller stay alive!