January
Wednesday 22 December 2010 photo 1/1
|
Just nu gillar jag verkligen inte folk som använder diverse diagnoser för att ursäkta sina brister och ovilja att antränga sig.
Bara för att man har en diagnos inom något så kan man inte bara ge upp att ens försöka bättra på sig själv eller lära sig hantera sina svårigheter. Jag känner flera personer som är dyslektiker, men som hårdtränat sig själva så mycket att de stavar tio gånger bättre än jag själv och har lika välutvecklade ordförråd.
Bara för att du inte vill ens försöka att utvecklas eller kunna göra det som du har svårt för åtmindstone till en sådan nivå att du själv eller andra inte lider utav det, så kan du inte skylla din lathet och oengagemang på en diagnos.
Det är en sak att inte vilja rätta sig efter samhällets normer och göra ett medvetet val, och en helt annan att bara skita i att ens försöka ha lite hyfs.
Jag är mäkta trött på folk som gömmer sig bakom diagnoser, och använder dem som ursäkt för att vara äckliga svin eller dryga snuskhumrar. Bara allmänt svag och ynklig är minst lika irriterande.
Jag vet att det är svårt att övervinna sina problem, jag vet hur det är att lida av social fobi och jag känner väl igen hur dåligt man kan må när man känner att man inte räcker till, men det betyder inte att man ska sluta försöka. Du får en diagnos för att du ska kunna få den hjälp du behöver för att kunna lära dig hantera dina svårigheter, inte för att du ska kunna säga "Ja kan int lesa so brah fr jak haer dyslecksi" eller "Jag for sega att jag vill suga på ditt schönsorgan för ja haer damp ock adhdd". Det är inte synd om dig bara för att "Jag förstår inte bättre för jag har borderline och jag har haft det sedan jag var 14 (nu är jag 27)" och nöja dig med det. Visst, det är inte kul att ha mentala, sociala eller biologiska handikap, men det gör dig inte till en grönsak som kan bete sig som världens mest bortskämda fettounge.
Vissa personer kan inte hjälpa att de är överviktiga, de som jag känner vet vilka dem är och också förhoppningsvis att jag inte åsyftar dem.
Men jag vet också en hel del folk som är överviktiga på grund utav sin livsstil och som en bieffekt av sin personlighet. "Varför är jag så feeeeettt??" *trycker i sig tre kebabpizzor och fem liter cola* "Tyck syyynnddd om meejjj" *äter två liter glass* "Jag kan ijnte hjälpa att jag är tjockkkkkk" *skiter i att hjälpa en gammal man som ramlat och slagit sig*. Sådant betende är vad som utsätter de som faktiskt inte kan hjälpa sin vikt/kropsform för trackaserier. Jag vet hur dåligt man kan må när folk stirrar på en och fördömmer varenda tugga man tar. Jag vet hur dåligt man kan må när man försöker ALLT vad hälsosamma och ohälsosamma dieter heter för att slippa folks dömmande blickar, Jag gillar stora personer, jag älskar variation, men jag gillar inte feta personligheter, sluta med det!
Jag bara ventilerar lite, hoppas att ingen av mina vänner känner sig påhoppad. Jag vet att jag har svårt att bedöma vad folk tar åt sig och vad som är ok att säga, så jag försöker iaf vara tydlig med att jag inte menar någon av mina vänner. Jag vet att mina vänner försöker bättra på sig själva och utvecklas, och jag respekterar dem så mycket just nu! Jag saknar mina vänner med självdistans och självinsikt just nu. På internet och i verkligheten glömmer man ibland av att de finns.
Förövrigt jättesnyggt att ladda upp en vattenmärkt bild som man snott av sig själv på DeviantART... Sitter hos min far så jag har inga original här att ladda upp.
Bara för att man har en diagnos inom något så kan man inte bara ge upp att ens försöka bättra på sig själv eller lära sig hantera sina svårigheter. Jag känner flera personer som är dyslektiker, men som hårdtränat sig själva så mycket att de stavar tio gånger bättre än jag själv och har lika välutvecklade ordförråd.
Bara för att du inte vill ens försöka att utvecklas eller kunna göra det som du har svårt för åtmindstone till en sådan nivå att du själv eller andra inte lider utav det, så kan du inte skylla din lathet och oengagemang på en diagnos.
Det är en sak att inte vilja rätta sig efter samhällets normer och göra ett medvetet val, och en helt annan att bara skita i att ens försöka ha lite hyfs.
Jag är mäkta trött på folk som gömmer sig bakom diagnoser, och använder dem som ursäkt för att vara äckliga svin eller dryga snuskhumrar. Bara allmänt svag och ynklig är minst lika irriterande.
Jag vet att det är svårt att övervinna sina problem, jag vet hur det är att lida av social fobi och jag känner väl igen hur dåligt man kan må när man känner att man inte räcker till, men det betyder inte att man ska sluta försöka. Du får en diagnos för att du ska kunna få den hjälp du behöver för att kunna lära dig hantera dina svårigheter, inte för att du ska kunna säga "Ja kan int lesa so brah fr jak haer dyslecksi" eller "Jag for sega att jag vill suga på ditt schönsorgan för ja haer damp ock adhdd". Det är inte synd om dig bara för att "Jag förstår inte bättre för jag har borderline och jag har haft det sedan jag var 14 (nu är jag 27)" och nöja dig med det. Visst, det är inte kul att ha mentala, sociala eller biologiska handikap, men det gör dig inte till en grönsak som kan bete sig som världens mest bortskämda fettounge.
Vissa personer kan inte hjälpa att de är överviktiga, de som jag känner vet vilka dem är och också förhoppningsvis att jag inte åsyftar dem.
Men jag vet också en hel del folk som är överviktiga på grund utav sin livsstil och som en bieffekt av sin personlighet. "Varför är jag så feeeeettt??" *trycker i sig tre kebabpizzor och fem liter cola* "Tyck syyynnddd om meejjj" *äter två liter glass* "Jag kan ijnte hjälpa att jag är tjockkkkkk" *skiter i att hjälpa en gammal man som ramlat och slagit sig*. Sådant betende är vad som utsätter de som faktiskt inte kan hjälpa sin vikt/kropsform för trackaserier. Jag vet hur dåligt man kan må när folk stirrar på en och fördömmer varenda tugga man tar. Jag vet hur dåligt man kan må när man försöker ALLT vad hälsosamma och ohälsosamma dieter heter för att slippa folks dömmande blickar, Jag gillar stora personer, jag älskar variation, men jag gillar inte feta personligheter, sluta med det!
Jag bara ventilerar lite, hoppas att ingen av mina vänner känner sig påhoppad. Jag vet att jag har svårt att bedöma vad folk tar åt sig och vad som är ok att säga, så jag försöker iaf vara tydlig med att jag inte menar någon av mina vänner. Jag vet att mina vänner försöker bättra på sig själva och utvecklas, och jag respekterar dem så mycket just nu! Jag saknar mina vänner med självdistans och självinsikt just nu. På internet och i verkligheten glömmer man ibland av att de finns.
Förövrigt jättesnyggt att ladda upp en vattenmärkt bild som man snott av sig själv på DeviantART... Sitter hos min far så jag har inga original här att ladda upp.
Annons
WinterWolf
Fri 24 Dec 2010 04:45
Tycker också att det är sorligt att folk skyller på diagnoser för att att ursäkta sig för saker...
GeminiJuSa
Mon 27 Dec 2010 01:48
Det sorgliga är att folk går hela livet så. Och så undrar de varför de är ensamma när ingen orkar med dem längre.
sorgblot
Thu 23 Dec 2010 15:38
Känner igen det där. Så jag slutade umgås med personen i fråga. Hoppas du är gladare nu och glömmer den däringa personen. För de ska inte förstöra i ditt huvud bara för att de inte är som de ska i sitt huvud haha
GeminiJuSa
Mon 27 Dec 2010 01:48
Det är inte bara en person och det är inte personer som jag kan undvika direkt eftersom jag inte känner dem. Hur undviker man någon mer än att inte bekanta sig med dem? :P
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/geminijusa/480575732/
Visa toppen
Show footer