juni
torsdag 2 oktober 2008 bild 1/1
|
Birro: Det Här Blir Sista Bloggen!
Marcus Birro heter jag. Är författare. Jag har bloggat färdigt.
Men jag kommer alltid fortsätta försvara Totti.
2 Oktober- Arrividerci- Det Här Blir Sista Bloggen!
Man ska slå läger på toppen. Man ska kasta ett öga om stjärnorna och dra ner dem till sig. Man ska klä sig i ljuset från stjärnorna. Man ska stråla, stråla, stråla. Det har jag gjort. Det har jag försökt göra.
Jag är rätt mycket som du. Ibland är jag svag, ibland är jag stark. Men jag är mänsklig. Därför har det gjort ont ibland.
Nu har jag beslutat mig för att sluta blogga om italiensk fotboll.
Det hela började med Sveriges Televisions patetiskt värdelösa VM-krönika vintern 2006. Jag trodde fan inte det var sant när jag såg den. Så jag började skriva för Svenska Fans. Det är i många stycken bland det roligaste jag gjort.
Mycket av det bästa jag någonsin har skrivit har jag skrivit för den här sidan. Jag är enormt stolt att vara en av er.
Svenska Fans är helt unikt på det sättet att det ger alla en chans att uttrycka sig. Jag har alltid varit en vän av demokratiska kulturgärningar. En poet eller en supporter betyder lika mycket (ofta mer) än en utbildad medelklassjournalist som bor på Götgatan där alla känner alla och alla är enda jävla lycklig familj.
Jag är inte sådan. Jag står fri, har alltid gjort. Det gör man inte ostraffat i detta ishjärta till land. Problemet är att jag är för mänsklig för den här tillvaron. Jag orkar helt enkelt inte med allt skitsnack längre.
Det tycks finnas en märklig uppfattning om att människor som vågar något med sina liv, med sitt skrivande, med det de gör, människor som sätter sina arslen på spel, att de skulle vara särskilt hårdhudade. Det är direkt felaktigt. Vi är mjukhjärtade harar. Jag är det i alla fall. Jag blir ledsen, tar illa upp, blir arg. Det är en relativt tröttsam hållning.
Jag orkar inte längre. Mitt liv just nu pallar inte den extra tyngd det innebär att hela tiden ligga under anonyma glins ständiga beskjutning.
Tonen på en del forum på den här sidan är värre än avloppen i helvetet. Jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni torkar av era runkiga händer på byxorna och känner stolthet när ni möter hyenans blick i spegeln.
Jag vill sluta innan jag blir för bitter.
Jag vill inte blockera skrivandet om den italienska fotbollen. För faktum är, vänner och fiender, att ni just sumpat landets bästa Italien skribent. Det är fakta. Ingen jävel, inte en människa i det här landet, skriver lika bra om Italien och italiensk fotboll som jag gör när jag är som bäst.
Mitt privata liv just nu är en väldigt hård strängad tolvsträngad gitarr. Vi väntar barn för tredje gången. Det gick inte de två första. Barnen föddes och dog. Allt detta ligger som en ständig och hemsk olycka över mig, som ett dovt, lila moln.
Jag har dessutom massor att göra. Jag ska skriva färdigt en roman, ”Att leva och dö som Joe Strummer”, jag ska göra pjäs av Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro till Örebro Länsteater. Jag ska medverka i Kvällsöppet teve 4, jag skriver boken om rockgruppen Imperiet, jag skriver för Expressen och jag är med i Canal +.
Jag ska ärligt säga att jag blir ledsen när jag dagligen läser om hur värdelös jag är. Jag är inte mer än en människa. Jag är allt för såbar och harhjärtad för detta just nu.
Jag vill tacka alla som jag jobbat med, John Cederblad, Jonas Söderström, Marcus A, Micke, Mini Mauro och alla andra. Särskilt stort tack till alla er som läst mig genom åren, som hört av er med stöd och uppmuntran.
Jag pissar åt alla er som känt er tvingade att berätta för mig vilken jävla sopa jag är. Ni både vann och inte vann.
Jag kommer säkert skriva texter för Svenska Fans i fortsättningen men bloggen får någon annan ta över.
Jag kommer fortsätta vara en passionerad och kärleksfull Italien älskare. Men jag är trött på att ha skalbaggar i min säng, trött på att mötas av idioti och avsky, trött på den brist på empati, tolerans och hederligt gammalt hyfs som börjar ta över den här sidan.
Vi säger så.
Forza Gli Azzurri och Forza Il Calcio.
Marcus Birro, 1 oktober 2008.
Men jag kommer alltid fortsätta försvara Totti.
2 Oktober- Arrividerci- Det Här Blir Sista Bloggen!
Man ska slå läger på toppen. Man ska kasta ett öga om stjärnorna och dra ner dem till sig. Man ska klä sig i ljuset från stjärnorna. Man ska stråla, stråla, stråla. Det har jag gjort. Det har jag försökt göra.
Jag är rätt mycket som du. Ibland är jag svag, ibland är jag stark. Men jag är mänsklig. Därför har det gjort ont ibland.
Nu har jag beslutat mig för att sluta blogga om italiensk fotboll.
Det hela började med Sveriges Televisions patetiskt värdelösa VM-krönika vintern 2006. Jag trodde fan inte det var sant när jag såg den. Så jag började skriva för Svenska Fans. Det är i många stycken bland det roligaste jag gjort.
Mycket av det bästa jag någonsin har skrivit har jag skrivit för den här sidan. Jag är enormt stolt att vara en av er.
Svenska Fans är helt unikt på det sättet att det ger alla en chans att uttrycka sig. Jag har alltid varit en vän av demokratiska kulturgärningar. En poet eller en supporter betyder lika mycket (ofta mer) än en utbildad medelklassjournalist som bor på Götgatan där alla känner alla och alla är enda jävla lycklig familj.
Jag är inte sådan. Jag står fri, har alltid gjort. Det gör man inte ostraffat i detta ishjärta till land. Problemet är att jag är för mänsklig för den här tillvaron. Jag orkar helt enkelt inte med allt skitsnack längre.
Det tycks finnas en märklig uppfattning om att människor som vågar något med sina liv, med sitt skrivande, med det de gör, människor som sätter sina arslen på spel, att de skulle vara särskilt hårdhudade. Det är direkt felaktigt. Vi är mjukhjärtade harar. Jag är det i alla fall. Jag blir ledsen, tar illa upp, blir arg. Det är en relativt tröttsam hållning.
Jag orkar inte längre. Mitt liv just nu pallar inte den extra tyngd det innebär att hela tiden ligga under anonyma glins ständiga beskjutning.
Tonen på en del forum på den här sidan är värre än avloppen i helvetet. Jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni torkar av era runkiga händer på byxorna och känner stolthet när ni möter hyenans blick i spegeln.
Jag vill sluta innan jag blir för bitter.
Jag vill inte blockera skrivandet om den italienska fotbollen. För faktum är, vänner och fiender, att ni just sumpat landets bästa Italien skribent. Det är fakta. Ingen jävel, inte en människa i det här landet, skriver lika bra om Italien och italiensk fotboll som jag gör när jag är som bäst.
Mitt privata liv just nu är en väldigt hård strängad tolvsträngad gitarr. Vi väntar barn för tredje gången. Det gick inte de två första. Barnen föddes och dog. Allt detta ligger som en ständig och hemsk olycka över mig, som ett dovt, lila moln.
Jag har dessutom massor att göra. Jag ska skriva färdigt en roman, ”Att leva och dö som Joe Strummer”, jag ska göra pjäs av Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro till Örebro Länsteater. Jag ska medverka i Kvällsöppet teve 4, jag skriver boken om rockgruppen Imperiet, jag skriver för Expressen och jag är med i Canal +.
Jag ska ärligt säga att jag blir ledsen när jag dagligen läser om hur värdelös jag är. Jag är inte mer än en människa. Jag är allt för såbar och harhjärtad för detta just nu.
Jag vill tacka alla som jag jobbat med, John Cederblad, Jonas Söderström, Marcus A, Micke, Mini Mauro och alla andra. Särskilt stort tack till alla er som läst mig genom åren, som hört av er med stöd och uppmuntran.
Jag pissar åt alla er som känt er tvingade att berätta för mig vilken jävla sopa jag är. Ni både vann och inte vann.
Jag kommer säkert skriva texter för Svenska Fans i fortsättningen men bloggen får någon annan ta över.
Jag kommer fortsätta vara en passionerad och kärleksfull Italien älskare. Men jag är trött på att ha skalbaggar i min säng, trött på att mötas av idioti och avsky, trött på den brist på empati, tolerans och hederligt gammalt hyfs som börjar ta över den här sidan.
Vi säger så.
Forza Gli Azzurri och Forza Il Calcio.
Marcus Birro, 1 oktober 2008.
Kommentera bilden
4 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/giallorossii/274550223/
Visa toppen
Visa sidfoten