Vecka 14 :)
börjar bli en liten tjockis nu.
Jag har alltid haft platt mage så de känns lite skumt att man inte kan se vissa kroppsdelar längre hah x)
Jag har börjat tänka mer och mer på de där med förlossningen.
Jag är inte ett dugg orolig för den av nån anledning.
Man vet att de kommer göra ont lixom :P
Barnmorskan sa åt mej att klarar jag av att gå med sprucken äggledare i två veckor så ska inte föda barn va några större problem för då har jag i alla fall upplevt en brutal smärta.
De jag vet är att jag inte gärna vill bli snittad men måste man så måste man så de är inte hela världen.
De finns nog bara 3 saker som skrämmer mej lite och de är
1, att bli klippt
2, att spricka från A till Ö
3, ryggmärgsbedövning.
Så ni gravida där ute hur vill ni ha eran förlossning? vad skrämmer er?

Det enda jag var rädd för var nålarna..:p
När jag legat på förlossningen med regelbundna staarka värkar länge och det inte hänt så mycket så blev jag övertalad av barnmorskor och läkaren att ta EDA. Eftersom jag var så anti det under graviditeten så hade jag inte läst på så mycket men efter mycket tårar och smärta gick jag med på det och för mig var set ingen trevlig upplevelse.

De stack fel på mig..grät som aldrig förr och var säker på att jag skulle dö. De träffade först en nerv som gjorde att hela högra sidan av kroppen skakade okontrollerat. Sedan en till nerv som gjorde att HELA jag skakade.
Till slut var den lagd och efter ett tag började den verka och var helt okej bedövning. Men har fortfarande problem med kroppen nu 2 år efter det, ställen jag inte har någon känsel på, värk och stickningar. Fl tog 16 h från inskrivning


Andra barnet tog jag ingen bedövning men då hann vi bara va inne 4 timmar:)

Får vi fler barn nån gång kommer jag inte ta någon bedövning heller, förutom lustgas

jag har blivit klippt o sprack även en del, det är absolut inget man tänker på eller som jag iaf kände i stundens hetta. men som de andra säger så känns det första veckan, men man får bra smärtstillande på bb o med sig hem o det läker fint efter :).. jag är rädd för att bli igångsatt. blev det nu senast med mitt första barn o jag hoppas på aldrig mer >.<

jag var inte ett dugg orolig koölade mkt på tv och kändes som folk bara låg där och ploppade ut barnen utan problem. men det var hemskt. helt fruktansvärt vad ont det gör går inte att föreställa sig. att lägga själva bedövningen känndes ingenting tycker jag men dock funkade den bara i 2timmar och påfyllning värkte inte. så lustgasen blir ens bästa vän. Fattar inte att man ska göra om det men det är helt klart värt det och man glömmer smärtan :) vänta du tills bebisen börjar sparka omkring! är själv snart i v 22 med 2an och det sparkar omkring som bara den sjukt jättemysigt!

när jag väntade första var jag orolig för att föda vaginalt .. blivit uppskrämd av grannar .. men allt gick bra och barnmorskan kollade så jag kunde föda vaginalt vilket kändes skönt, hade eda och den funkade underbart ..

andra barnet ville jag ha bedövning med men hann inte .. var redan öppen 10 cm då vi kom in ..

tredje så gick det sån tur var inte lika fort fick eda, men förlorade 1, 8 liter blod .. så bestämde mig där för inga fler barn .. men blev gravid igen och fick veta detta i vecka 12 så då blev det behålla och nu går jag i tankar att få antingen ks eller igångsättning .. vilket är svårt att få

Min största skräck var att inte få kejsarsnitt. Hade konstant ångest fram till vecka 28 när jag äntligen blev lovad snitt (även om de länge försökte övertala mig, fick inget spikat datum förens vecka 38).. Så ja, jag var egentligen rädd för precis allt - utom just kejsarsnitt.

Jag blev klippt båda gångerna men märkte det inte :) andra gången sa jag till och med att de måste klippa mig haha. Blir fint efteråt och syns knappt alls :) jobbigt och smärtsamt att sitta de två första veckorna bara :P

(Är i vecka 37 imorn)
Det är ungefär samma här, rädslan att spricka o behöva sys (inte vän med nålar)..
Smärtan sägs ju vara långa vägar ifrån nån smärta man känt, men alla känner olika så..hur känns de egentligen, det är en fråga jag ställer mej.

Är lugn och förväntansfull inför förlossningen faktiskt.
Samtidigt som man kan få gråt attacker och massa tankar, tänk om något går fel. Efter alla gravid drömmar blir man allt lite nojig emellan åt..men det vackra överväger ändå det smärtsamma så att säga ! :)

Åh, känner verkligen igen mig i det du skriver.
Känns som folk "försökt" skrämma upp mig från höger till vänster, men jag bara nä en förslossning är väl inte hela världen, ser fram emot det, längtar efter att känna allt själv och tanken på att kvinnor gjort det i alla tider lugnar ju självklart. Visst händer det att jag blir lite nervös och orolig, men då är det mest för sådant att något ska gå snett, akutsnitt, eller att de behöver sy mig för att jag sprack och att jag inte får vara med mitt barn den första stunden, det skrämmer mig, kan ju hända honom något så de måste ta iväg honom på en gång. Så länge allt går bra och jag får hålla min bebis och pussa på honom direkt så finns det ingen smärta i världen som skrämmer mig! Jag är också rädd att jag ska "fega" ur och vilja ha smärtlindring när jag väl är där fast jag absolut inte vill det nu, vill känna smärtan för vad den är och inte bli helt "döv" i kroppen, vill vara med så mycket jag kan, både fysiskt och psykiskt. Därav skrämmer mig allt som kan gå snett, inte smärtan!

Jag var extremt rädd för ryggmärgsbedövningen ( jag är nålrädd som f*n ) men det kändes ingenting alls när dom satte den. Hoppas att det kanske kan lindra din rädsla lite och lycka till när det väl är dags :)