Previous photoFriday 29 July 2011 photo 2/2
|
Change
Widar eller Zwilling's Widar som han egentligen heter har nu hunnit bli 7 år gammal. Han föddes alltså den 9:e juni 2004. Vi fick honom när han var 9 månader och missförstådd. Läs en kortfattad version av vår historia.
Hunden som aldrig tycks åldras.
Tack för allt du ger mig varje dag.
All glädje, all energi.
Tack för att du finns och är den jag inte är.
Han är allt jag alltid velat vara.
Glad, sprallig, snäll, busig, omtänksam, uthållig, stark, givmild och framför allt... han är MIN.
Jag älskar den här hunden mer än ord kan förklara.
Jag kommer så väl ihåg den skygga hunden vi tog hem för dryga 6 år sedan. Han var då 9 månader gammal. Vi hade kollat på honom och hans syskon som små och nästan bestämt oss för hans syster Wenus då mamma satte käppar i hjulen och vägrade skaffa en till hund. Tiden gick, men efter åtta månader ringde uppfödaren, som också är en god vän till oss, upp och undrade om vi inte kunde tänka oss att titta på en hanhund som hon fått tillbaka efter ett par omplaceringar. De kom hem till oss, i sällskap med en annan hund från kenneln. Där var han, Widar. Han var även då smal, men inte smal som i smidig utan smal som i mager. Han var rädd för allt och alla. Hängde efter sin matte var hon än gick.
Pappa var den han sist av allt gick fram till efter mycket mutande, men bara för ett par sekunder. Han funkade trots allt bra när vi var ute i trädgården och försökte leka. Vi bestämde oss för att ta honom på prov ett par månader innan vi bestämde oss så efter någon vecka tog jag och mamma bilen och hämtade honom. Han var väldigt försiktig och osäker. Låg i mitt knä och såg sorgsen ut hela vägen hem. Så var vi hemma och jag öppnade dörren för att komma ut och kunna spänna fast honom i kopplet, men han blev rädd och jag var ouppmärksam. Han slingrade sig ut mellan dörren och mig, sprang över järnvägsbron, in i skogen. Vi ropade och ropade, men han vände sig bara om och kollade på oss, tog svansen mellan benen och fortsatte trava iväg. Längre och längre in i skogen. Vi ropade och letade, men så fort vi närmade oss smög han ytterliggare en bit upp i skogen. Det var lönlöst. Han fösvann och jag grät, hejdlöst. Hur kunde jag vara så dum och inte knäppa fast honom i kopplet innan jag öppnade dörren? Nu skulle det vara mitt fel om han sprang vilse, svalt ihjäl eller sprang ut på vägen och blev påkörd. Mamma ringde pappa och han kom och hjälpte till ett tag, men ingenting funkade. Till slut ringde vi uppfödaren, hon är mamma till alla sina hundar och vi hoppades att han skulle känna igen hennes röst och komma fram. Efter en stund syntes han till igen. Hans fd. matte kallade mjukt på honom, men han satt bara blickstilla uppe i skogsbrynet och såg rädd ut. Hon fick till slut komma enda fram och knäppa fast kopplet i hans halsband.
Efter den dagen var jag noga med allt som rörde honom och det dröjde bara över helgen så följde han mig som han gjort med sin uppfödare. Han följde mig var jag än gick. Stängde jag dörren om mig när jag gick på toa så låg han utanför och gnällde tills jag öppnade igen, Han ville inte bli övergiven, inte en gång till ville han bli ensam, utelämnad.
Efter helgen skulle jag börja skolan igen, Widar skulle vara ensam hemma med pappa som tagit ledigt från jobbet för att han inte skulle bli lämnad helt ensam med vår tik Titti. Men snart insåg vi att det inte funkade, jag var tvungen att vara hemma ett par dagar och "avvänja" honom från mig sakta men säkert. När jag kunde gå i skolan igen anföll han mig när jag kom innanför dörren, han låg hela dagarna ovanför trappan, helt ensam och väntade. När jag kom hem smög han försiktigt ner för trappan och ställde sig bakom mig, som skydd. Där befann han sig sedan hela kvällen och när jag gick och lade mig var det inte tal o att stänga honom ute, helst skulle jag stänga dörren om oss så att han kunde slappna av och sova. Han låg tätt vid min sida hela nätterna.
När pappa kom hem om kvällarna stod han i trappan, reste ragg och morrade hotfullt,rädd, sorgset. Aldrig har jag sett så många negativa känslor slåss i en och samma kropp. Jag ville börja ta hem kompisar igen, som innan Widar kom till oss. Jenny, min barndomskompis och bästavän fick bli först att se Widar. När hon kom innanför dörren tillsammans med mig gjorde han samma procedur som med pappa, fast med mer kraft. Han skällde och morrade om vartannat. Jenny pratade med honom och satte sig på huk för att visa sin ofarlighet, men han gav sig inte. Vi fick vara ute den dagen.
På samma sätt fortsatte vi. Jag skötte Widar och pappa närmade sig honom försiktigt, steg för steg. Men han accepterade honom inte helt. Så närmade sig prövotiden sitt slut. Vid det laget var jag övertygad om att mamma och pappa hade bestämt sig för att lämna tillbaka honom. Han accepterade inte folk utanför familjen och absolut inte män, knappt ens pappa. Osäkerheten flög runt i magen på mig. Widar kröp upp hos mig där jag satt i sängen och försökte komma på en lösning att få behålla honom. Han lade sitt huvud i mitt knä och suckade som att säga "Låt mig få tid, jag vill aldrig lämna dig". Då bestämde jag mig, den här hunden ska aldrig lämna den här familjen. Han har varit i tillräckligt många familjer. Hundar behöver trygghet och en fast tillvaro. De måste få veta att de hör hemma någonstans.
Mamma och pappa försökte övertala mig att det var lönlöst. Widar var nästan ett år och accepterade knappt människor. Han kommer inte fungera. De ville att jag skulle släppa taget och låta dem ta honom ifrån mig. Men jag gav mig inte. Mitt arv från pappas sida sattes i verk, envishet och tjurskallighet. Jag kan! Och kan jag inte så måste jag försöka i alla fall!
jag berättade om det speciella band som jag tycktes se mellan mig och den lilla ynkliga hunden vid min sida. Mina föräldrar kunde inte annat än att hålla med om att Widar inte skulle klara en till flytt. Risken fanns att han blev missförståd och kanske avlivades pga. sin folkrädsla.
Tveksamt, men ändå, lät pappa sig skriva på papprena. Widars framtid var en aning mer säkrad. Men han hade ett villkor. Och det var att hunden måste lära sig att acceptera åtminstone honom. Det går inte att ha en hund som inte accepterar alla i familjen.
Jag lade ner min själ i att få Widar att känna sig trygg. Jag lekte självkänslostärkande med honom och efter ytterliggare några månader var det som om någon hade kastat ett magiskt pulver över honom. Vips så glimmade det av bus i de där små, mörka, djupa ögonen. Han följde fortfarande efter mig, men med större avstånd och han tillät sig själv att ibland stanna och nosa på saker, undersöka huset, bli klappad av mamma och syrran. Då var det som om han insåg att vi alltid kommer finnas för honom och han accepterade pappa. Lyckan var oändlig!
Efter det första året av osäkerhet blev han den mest sällskapssjuka hund man kan tänka sig. Idag kan man aldrig tro att han någonsin varit rädd för männsiskor. Kommer det någon genom dörren flyger han på dem, studsar omkring, slickar deras händer, stryker sig mot benen för att bli klappad. Han är ett bevis på att mirakel kan inträffa.
Skrivet av Anna Nilsson 9 Juni 2010 @Stjaertberg
Annons
Camera info
Camera NIKON D60
Focal length 55 mm
Aperture f/5.6
Shutter 1/800 s
ISO 200
Visa toppen
Show footer