Sunday 26 May 2013 photo 23/33
![]() ![]() ![]() |
Jessi. Del 19. Du är som jag.
Jessi var på väg till Lee som låg på sjukhuset. Det hade blivit allvarliga skador efter striden mot Gaara. Hon mötte Naruto på vägen som gärna följde med henne. Men när hon och Naruto gick igenom korridoren kändes det som om någon följde efter dem. Jessi vände sig om för att se efter men ingen var där.
- Vad är det Jessi?
- Inget...
När de kom till Lee's rum ställde hon blommorna på sängbordet.
- Snödroppar? frågade Lee.
- De står för hopp och tröst. förklarade Jessi och log.
- Tack, Jessi. Jag vet att vi inte har pratat så mycket. Men du verkar vara en mycket fin tjej. sa han och log.
Det värmde i Jessi att höra det.
- Så vad har läkarna sagt? frågade hon sen.
Lee såg sorgsen ut.
- De säger att jag aldrig kommer kunna fortsätta som ninja igen...
Det blev tyst en stund. Men sen fick Jessi en idé.
- Men jag kan prova hela dig!
- Tack, men jag vill försöka bli bra på egen hand först.
- Okej, jag förstår.
Plötsligt snurrade Jessi runt, sköt iväg en eldboll. Gaara stod i dörren och sanden hade varit på väg mot Lee. Naruto flög förskräckt upp på fötter och stälde sig på Jessis sida för att skydda Lee.
- Vad gör du här?! frågade hon.
- För att döda honom. sa Gaara och pekade på Lee.
Naruto flämtade till.
- D-döda honom?
- Varför? frågade Jessi.
- För att det är vad jag gör! Jag har dödat sen jag var liten! INGEN KAN STOPPA MIG!!!
Hans blick var galen, han log när han sa ordet döda.
- Varför vill du döda? frågade Jessi utan att släppa honom med blicken.
- För det är mitt öde! Jag dödar för att jag kan, det är det jag lever för! Jag lever för att döda, för att känna blodet. Varför skulle jag annars få alla de där blickarna?! Jag är ett monster, jag dödar, jag får folk att skrika! Alla är rädda för mig!
Naruto och Jessi stod tysta. Båda förstod vad han menade.
- Även om de fruktar dig ska du inte ge dem en anledning till det. DET DU GÖR ÄR FEL!!! det var Naruto som sa det.
Gaara tittade oförstående på honom.
- Jag vet vilka blickar du menar. mumlar Jessi.
Gaaras ansiktsuttryck förändrades från galen till mer förvånad.
- Jag har själv fått samma blickar under min uppväxt. Jag har varit jagad, hatad, fruktad. Men det som gjorde mest ont... Det var ordet... "Monster" som de kallade mig. Jag var ett monster utan att veta varför. Jag var rädd... Men i stället för att döda alla som fruktade mig, gav jag allt för att göra det rätta. Att få mitt liv att bli bättre genom att hjälpa. fortsatte hon.
- Varför...?
- För att jag älskar dem. Jag älskar alla i min by. Kärlek är starkare än hat.
- K-kärlek... Garra tog sig för huvudet.
Det gjorde ont, märket i pannan. Varför kunde han inte förstå? Han kved till. Smärtan ökade, mitten, smärtan, ordet.
- Jessi, vi måste härifrån. viskade Naruto.
- Ta med dig Lee ut genom fönstret nu.
- Men du då?
- Gör som jag säger, Narito!
Naruto nickade, lyfte upp Lee och smet ut genom fönstret. Jessi skulle precis hoppa efter så något tog tag o hennes arm, drog henne bakåt och höll henne fast. Det var Gaara's sand. Den började krama hennes arm hårt. Smärtan kom snabbt och Jessi kved till.
- Varför... Varför är inte du... rädd som... alla andra? kved Gaara och höll sig för huvudet.
- Därför att jag vet hur det känns.
- Varför...
Sanden kramade allt hårdare.
- Därför att jag är som du. kved Jessi.
Smärtan försvann plötsligt. Både hos Gaara och hos Jessi. Sanden höll henne fortfarande fast men hade slutat krama åt. Nu tittade Gaara undrande på henne.
- Som jag? fick han fram.
- Ja, som du.
- Men hur?
- Jag vet inte, många har bara kallat mig för monster.
- Varför hatar du dem inte?
- Därför att hat bara för ont med sig...
Det var tyst en stund men sen försvann sanden från Jessis arm och Garra lämnade rummet. Jessi redte sig upp, armen blödde men hade börjat hela sig själv. På något sätt kände Jessi att hon skulle få träffa på Gaara fler gånger, många fler gånger...
Annons