Thursday 12 September 2013 photo 24/33
![]() ![]() ![]() |
Jessi. Del 20. Jag vill se dig...
Jessi tränade samtidigt som hon tänkte på det som hade hänt för en vecka sen. Hur Gaara hade varit beredd att döda Lee. Hon hade inte kunnat släppa det ur tanken. Hon var själv på träningsplanen. Naruto hade följt med Iruka för att äta ramen och Sasuke tränade med Kakashi. Hon var van att träna själv, Kakashi hade gett henne ett schema att följa. Det gick faktiskt bra. Hon tänkte även bäst när hon var själv.
- Så du är ensam sam vanligt, ser jag. sa plötsligt en röst bakom henne.
Hon kände igen rösten och suckade.
- Vad vill du, Kankaru?
- Jag vill bara se dig...
- Se mig? Varför?
- Vad tror du?
Hon vände sig om.
- Jag vet inte, jag vet ingenting längre. Jag förstår inte varför du inte kan lämna mig ifred.
- Jessi... Snälla...
- Det är över, försök förstå det.
- Du gav mig inte en chans!
- Varför skulle jag göra det efter det du gjorde?
Jessi vände bort blicken. Men Kankaru tog tag i hennes haka och vände hennes blick mot sig.
- Jag vet att det jag gjorde var fel, så fruktansvärt fel. Men jag ÅNGRAR mig verkligen och jag ÄLSKAR dig fortfarande, Jessi.
Jessi backade.
- Men jag älskar inte dig längre, lämna mig ifred. sa hon och vände sig om för att gå.
Men då tog Kankaru tag i henne, tryckte henne mot trädstammen. Han tittade ilsket på henne.
- Det var jag som hjälpte dig, jag skyddade dig. Men sen gick du och blev KÄR i någon ANNAN!
- Jag blev inte kär, Kankaru. Jag började bara bry mig om fler, om någon som va som jag. Men det gillade inte du. Det var DIN SVARTSJUKA som FÖRSTÖRDE det. Det var inte mitt fel, det var DITT!
- DET VAR DU SOM VÄNDE MIG RYGGEN FÖR ETT MONSTER!!!! nu var Kankaru arg.
- DET ÄR DU SOM ÄR ETT MONSTER!!! skrek Jessi tillbaka och slog honom över kinden och knuffade undan honom.
Hon tog sin väska och sprang det snabbaste hon kunde. Hon grät och stannade inte förrän hon kom till sin lägenhet. Hennes hjärta slog hårt av både rädsla och smärta. Skulle hon någonsin komma från Kankaru? Skulle hon någonsin bli stark nog...
¤
Garra hade haft ögonen på Jessi sen händelsen på sjukhuset. På något sätt hade han inte kunnat sluta tänka på henne. Hon var så annorlunda. Han villa bara se, se henne, granska henne, försöka förstå henne mer. Men sen hade Kankaru kommit, han hade sett vad som hände, hur han hade tryckt henne mot trädet och blivit arg. Han hade hört vad de sa men inte riktigt förstått vad det betydde. Men någonting med honom hade velat hjälpa Jessi, men han visste inte varför. Men hon hade tagit sig loss, slagit Kankaru, sprungit iväg och då hade han ljudlöst följt efter. Nu såg han hur hon satt i sin lägenhet och grät. Gaara tog sig för sitt hjärta, han tyckte inte om att hon grät. Inte på det här sättet. Men han visste inte heller hur han skulle göra för att hon skulle sluta. I stället satt han ute på grenen i trädet och tittade in i Jessis rum. Så hade han gjort länge, varje dag, varje kväll. Men inte hade han blivit klokare, inte än i alla fall.
Annons