Alla människor tror att jag är en fegis som inte vågar göra ett skit.

Jag kan tala om för dig att jag har gått igenom så jävla mycket i mitt liv. Både med allergier, sjukdomar, skolan, mamma, pappa allt. Mamma har gått igenom så mycket, samma som pappa och samma som jag. Men här är vi idag.

Vi lever och

jag är så äckligt tacksam för alla som har stått vid min sida och alltid funnits för mig när jag har mått som sämst.

Jag har fått ta så mycket skit från andra som jag inte är värd. Mina vänner kommer och sen går dem igen för de tycker jag klär mig fult? Vafan är det för kompisar? Sen 1½ tillbaka har jag blivit en kaxig brud, kaxa inte med mig för jag kan fanimej kaxa tillbaka. Jag har blivit så extremt stark över allt som har hänt mig och min familj.

Eftersom jag själv har mått så dåligt så hatar jag att se någon annan som mår dåligt. Jag vill hjälpa folk i min omgivning. Jag har hjälpt ett fåtal, och enligt de så har jag lyckats. Jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är att må så dåligt att man vill ta sitt liv. Jag kom aldrig till det stadiet. Jag började prata med en vuxen, Linn hette hon. Hon hjälpte mig så extremt mycket under ungefär 1½ år. Men fäst dig inte vid en person. Den personen kanske helt plötsligt säger poff så är den borta. Så hände det för mig, men hon kom tillbaka sen.

Jag är så tacksam att hon tog sig tid att prata med mig. Jag tog mina kompisar problem före mina egna, jag gav upp till slut, jag skrev det till Linn, det börja vibrera i min telefon, det var hon som ringde. Jag blev så glad över att hon ringde till mig. Jag vet inte varför, men de va så skönt att prata med henne i telefon. Jag vet inte vad som gjorde att jag blev glad, men jag blev lugn av hennes röst på något sätt. Hon lugnade mig, hon fick ner mig på jorden igen med bara ett par ord. Innan jag började prata med henne så grät jag varje kväll i flera veckor, jag vet inte varför men allt var bara åt helvete. Jag orkade ingenting. Jag låg o tänkte på min skolgång mellan 1-6. Den var tuff, men jag klarade mig igenom den också. Men jag tror inte jag hade varit här idag utan Linns och mina vänners stöd.

När jag sa ifrån till några av mina vänner att jag inte kunde hjälpa dem, då helt plötsligt försvann dem. Jaha, så jag var bara en vän som löste dina problem? Helvete heller, problem får ni lösa själva, jag var bara ett stöd. Jag kommer fortfarande bara vara ett stöd.

Jag hjälper folk genom att finnas vid deras sida och tala om hur jobbigt jag har haft det själv. Jag klarade mig igenom allt, jag hade viljan. Men orken fanns inte, men jag gjorde det ändå. Kolla, jag sitter här idag. Lever och mår super bra. Allt blir så enkelt när man hittar någon att gråta/prata ut hos. Allt blir så mycket enklare då, släpp ut alla dina känslor. Visa inte att du är svag mot någon, för innerst inne är du så jävla stark. Det kommer du inse när du mår så äckligt bra.

Idag sitter jag är som 17 årig tjej, med en massa allergier och en sjudom som heter barnreumatism. Jag har haft många tuffa år i mitt liv, men jag klarar dem genom stöd från allergi läkare, mor och far + vänner.

Går andra året på gymasiet - hälsa idrott går jag. Vilket jag tycker är super kul. På min fritid både dansar jag och spelar innebandy. Tränar även 00-01 tjejer i innebandy. vilket gör mitt liv värt att leva.

Visa dig aldrig svag för någon som vill se dig gråta. Stå upp och ta det med ett leende!

Puss på er som orkade läsa! :*

Annons

The photo has no tags

Tina Langdon-Amstell Wed 2 May 2012 17:14

Inspirerande! Rock on, baby! :)

1 comments on this photo

April 2012