Previous photoMonday 31 October 2011 photo 25/27
|
Change
E.M.D, medverkande Eric Segerstedt och Danny Saucedo
Halmstads teater 14/4
Mattias kommer inte. "Han är inte sjuk, det är inte hans flickvän och inte hans barn", förklarar en äldre, anonym man som lufsat ut på scenen. Rätt oproffsigt och hastigt meddelar han att M:et i E.M.D. är borta på grund av familjeskäl. Spridda burop hörs, men annars blir det underligt tyst i publiken. Luften är tung av besvikelse.
Så är det bara E.D. kvar. Det räcker rätt långt. Speciellt eftersom de har med sig ett kompband på fyra personer. De får visserligen hålla sig i bakgrunden, men är säkert ett skönt stöd att ha i ryggen för Eric Segerstedt och Danny Saucedo.
Det är roligt att artisterna kostar på sig att ha med ett band, det gör låtarna betydligt mer levande än när musiken är förinspelad, som på Rix FM -festivalen i somras eller i Idol, där killarna började sin musikkarriär.
Självklart saknas Mattias Andréasson. Det märks i allt från det rent uppenbara, att det blir plats över på scengolvet, till de betydligt tunnare stämmorna. Pojkbandssättet att stå själv vid micken och fixera en tjej på andra bänkraden med blicken tills hon svimmar, fungerar helt enkelt inte lika bra när man bara är två på scen.
Eric och Danny försöker kolla mer på varandra, men det blir svårt i de många kärlekslåtarna, texten blir ofta skämtsam istället för känslosam.
Ändå kan jag tänka mig att Mattias är den som gruppen lättast klarar sig utan. Eric behövs bakom flygeln och Danny, det måste medges, är lite av gruppens frontfigur. Hans små danssteg, som han ibland verkar göra utan att ens vara medveten om dem, förhöjer showen rejält och är dessutom riktigt snygga.
Ett extra plus är när Danny tar fram sin mobil och via ett videosamtal (antar jag) ber publiken att hälsa till Mattias. Entusiasmen går inte att ta miste på när hela teatern jublar.
Egentligen är det publiken som gör kvällen till vad den är. Som när Danny presenterar sången som bandet spelat in till den tredje "Narnia"-filmen och två tjejer bakom mig skriker "filma, filma!" (vilket många redan gör). Eller när några andra har med sig handgjorda skyltar, precis som i "Idol".
Eller när de två tjejerna som parkerat sig allra längst fram vid scenen skriker till Danny på polska (hans pappas hemland). Fler och fler reser sig från sina röda teaterstolar för att dansande trängas framme vid scenkanten.
Själva låtarna är rätt anonyma, speciellt för den som inte är ett inbitet fan. Själv är jag tveksam till E.M.D:s 90-talscovers. Originallåtarna är för bra för att deras rätt tama tolkningar ska fungera. Samtidigt är det bra låtar, som tål att sjungas. Speciellt när Danny är ensam i början av "Burning" lyfter det.
Det växer mot slutet. Med hitlåtarna "Jennie let me love you" och Dannys "In the club", och slutligen passande "Baby Goodbye", som öppnas med ett bluesigt intro och följs upp av skojopera innan rytmerna från schlagerfestivalen känns igen. Det är roligt, det är bra, det är nonchalant charmigt och
väldigt svårt att inte falla för.
Bra/kas
Annons
Visa toppen
Show footer