april
onsdag 23 maj 2012 bild 3/3
|
Ändra
22:49
Följande text är fiktiv, kom ihåg det.
-
Ljuv musik fyller mina öron.
Noterna flyter genom luften som vågarna på ett hav.
Som ett luftskepp genom skyn.
Men plötsligt pyser luften ur, zeppelinaren faller mot marken.
Där nere på marken väntar de andra. När vi når marken är det över.
Vi accelererar mer och mer, är detta slutet?
Just som vi ska krascha blir vi avbrutna, vem vid sina sinnens fulla bruk vågar komma och störa nu?
Vem, om inte Charizard?
Som stålmannen räddar han oss från att krossas mot ytan, som kryp, som Weedle och Caterpie.
Jag spårar ur.
För fem minuter sen var jag en död man, vid namn Poe.
Nu känner jag mig mer som en störd man, grå.
När kommer tidvattnet och drar ut mig på öppet hav igen?
Varför... Varför ligger jag strandad här på stranden? Som en val utan möjlighet att återvända till friheten.
Men samtidigt känner jag mig som Dragonite, ensam av mitt slag, unik.
Är det bra? Eller är det bara ensamt?
...
Varför?
Varför finns det ingen som jag, här?
Även om jag söker efter vänskap blir jag skjuten i magen av Team Rocket.
James gråter, Jesse pushar på.
Jag är för unik för att inte bli stulen, förbannade tjuvskyttar.
Ni suger min energi och förintar min tillit till andra människor.
Nog på misären.
Jag är stark, det finns ingen som jag.
Jag klarar av era bazookaskott i bröstkorgen.
Men, ni kan glömma att jag ger er en till chans. På länge.
Opålitliga människor.
Ni är alla desamma.
Ni är som små atomer, jag är som en atombomb, kompakt.
Jag är komplett, ni är små, utspridda, vardagliga små kopior av plagiat.
Jag behöver er inte.
Havet är mitt rike, luften är min lekplats.
-
Pokemon S01E13: Mysteriet vid fyren (ur en jättepokémons synvinkel) av Felz.
Detta lyssnade jag på när jag började skriva:
http://www.youtube.com/watch?v=xhQt2GQ7sWU
Följande text är fiktiv, kom ihåg det.
-
Ljuv musik fyller mina öron.
Noterna flyter genom luften som vågarna på ett hav.
Som ett luftskepp genom skyn.
Men plötsligt pyser luften ur, zeppelinaren faller mot marken.
Där nere på marken väntar de andra. När vi når marken är det över.
Vi accelererar mer och mer, är detta slutet?
Just som vi ska krascha blir vi avbrutna, vem vid sina sinnens fulla bruk vågar komma och störa nu?
Vem, om inte Charizard?
Som stålmannen räddar han oss från att krossas mot ytan, som kryp, som Weedle och Caterpie.
Jag spårar ur.
För fem minuter sen var jag en död man, vid namn Poe.
Nu känner jag mig mer som en störd man, grå.
När kommer tidvattnet och drar ut mig på öppet hav igen?
Varför... Varför ligger jag strandad här på stranden? Som en val utan möjlighet att återvända till friheten.
Men samtidigt känner jag mig som Dragonite, ensam av mitt slag, unik.
Är det bra? Eller är det bara ensamt?
...
Varför?
Varför finns det ingen som jag, här?
Även om jag söker efter vänskap blir jag skjuten i magen av Team Rocket.
James gråter, Jesse pushar på.
Jag är för unik för att inte bli stulen, förbannade tjuvskyttar.
Ni suger min energi och förintar min tillit till andra människor.
Nog på misären.
Jag är stark, det finns ingen som jag.
Jag klarar av era bazookaskott i bröstkorgen.
Men, ni kan glömma att jag ger er en till chans. På länge.
Opålitliga människor.
Ni är alla desamma.
Ni är som små atomer, jag är som en atombomb, kompakt.
Jag är komplett, ni är små, utspridda, vardagliga små kopior av plagiat.
Jag behöver er inte.
Havet är mitt rike, luften är min lekplats.
-
Pokemon S01E13: Mysteriet vid fyren (ur en jättepokémons synvinkel) av Felz.
Detta lyssnade jag på när jag började skriva:
http://www.youtube.com/watch?v=xhQt2GQ7sWU
Annons
Visa toppen
Visa sidfoten