May
Tuesday 15 May 2012 photo 1/1
|
Change
TIDIGARE:
Vad hade jag gjort, jag hade världens finaste kille och jag gav upp så lätt, hur kunde jag? Jag hittade ut över den vackra staden medan tårarna omedvetet rann, jag la ner papperet i fickan med då föll ett foto ut som låg bakom, jag böjde mig ner och tog upp den.Fick syn på en bild på mig och Harry, båda log så stort och varmt. Jag önska jag kunde sno klockan så jag kunde stoppa tiden och spola tillbaka till våran första natt.
--------------------------------------------------------------------------
KAPITEL 11
2 ÅR SENARE
Jolenes perspektiv:
One direction, sa jag och suckade till. Tänka sig, att jag en gång i tiden varit tillsammans med Harry. Alla skulle bli mållös om dom fick veta det, men nu är det historia, och långt innan han blev känd..
Lolas perspektiv:
Som bästavän till Jolene så kommer jag alltid ställa upp. Jag tvekade ett litet tag innan jag steg upp för sten trappan upp till hennes dörr.
Snabbt gick de och där stod jag framför dörren med Jolenes förvånade blick upp i mitt ansikte.
"vad tycker du jag ska göra när han ser mig, han kommer inte ens känna igen mig!" sa Jolene med en lite sträng röst
"nä..aldrig i livet, aldrig någonsin. Tack för erbjudandet men nej" fortsatte Jolene och förväntade sig att jag skulle gå där ifrån. "Så du tycker Paulina ska få växa upp utan en pappa och sedan när hon är gammal nog så får hon reda på att de är bland annat hennes mammas fel, va en bra förebild nu Jolene"
"och när går flyget?" sa hon och nu verkade hon gå med på att följa med till London och träffa Harry som inte hade nån aning i hela världen om att han själv hade en dotter. "ikväll, klockan åtta, vi hämtar upp dig då, så packa väskorna nu med detsamma" sa jag och vände ryggen om.
Jag körde hem och sneglade i backspegeln och fick syn på att Jolene fortfarande stod kvar i dörr öppningen, chockad över vad som väntar henne. "men de här är de bästa sättet" sa jag till mig själv högt i bilen
PÅ FLYGET
"jaha, hur känns de nu?" sa jag lite försiktigt för jag var rädd över att hon kanske skulle vara sur.
"antar att de kommer löna sig i slut ändan" "men jag vet inte" sa hon sedan med en svag röst och hittade ut över staden. Jag greppa ett löst tag om hennes hand och sa "de kommer ordna sig ska du se"
Harrys perspektiv:
Oj vad mycket fans det var, bara kryllade av folk, tänk att folk kan vara så besatt av ens namn på ett papper.. jag kunde bara höra folk skrika runt omkring mig så jag reste mig upp för att gå in bakom scenen för att vila huvudet lite, men just då får jag syn på de omöjliga.
"J-j-jolene?" sa jag med en skakig röst.
"Inte ens i dina hemskaste mardrömmar kunde du föreställa dig de här eller haha" sa hon med en hes röst, som knappt förändrats ett dugg, men det var ju bara ca två år sedan sen sist.
"jaa..eller nej! Är bara chockad av att se dig här, trodde när du sa förväl så skulle jag aldrig få se dig igen"
"och två år senare sitter jag här, men faktiskt för en ganska viktig anledning. Kan vi prata i enrum?" Hon ställde sig upp och jag bara stod och glodde på henne som att jag aldrig sett en människa tidigare. Hon hade skaffat blont hår som hon hade lockat, kortfattat, hon såg ut som en ängel.
"så vad var det du ville snacka om" hon såg allvarlig ut och kollade mig djupt i ögonen och sa "Paulina här" sa hon och pekade på ett barn som jag knappt märkt tidigare "hon är..din dotter" det enda jag lyckades klämma ut var "m-m-men.." sen stod jag bara där som ett fån.
"dumt av mig att komma så plötsligt, men jag tror Paulina behöver en pappa att ha bredvid sig och stötta henne hela livet, och jag ville bara att du ska vara medveten om hur det står till" Det tog två minuter utan ett ljud. Hon började få tårar och sa "säg någonting då" men jag stod bara där, hon ryggade till och tog tag om handtaget för att gå, men då tog jag ett hårt grepp om hennes iskalla hand och drog in henne i min famn och kramade henne hårt. Jag kände hur hon la sitt huvud på min axel och höll mig hårt tätt intill henne och jag började känna känslorna komma tillbaka.
"vill du gå ut på middag med mig ikväll?" eftersom jag tidigare inte hade sagt något fick hon tolka det som hon ville.
"ja fast jag har inget att bära, eftersom därför jag kom hit var för att meddela dig detta. Men om du tar hand om Paow undertiden" "inga problem älskling" samma sekund som jag sa älskling så ångrade jag det och det såg Jolene på mitt ansiktsuttryck "det är lugnt, jag tar en taxi in till stan och blir tillbaka runt fem, sex"
Jolenes perspektiv:
Jag gick in på varje affär för att hitta något speciellt att ha på sig, jag hade också Lola vid min sida som gav råd.
Efter två timmars letande hittade jag en klänning med märket Gucci och drog på mig ett par Jeffrey Campbell också.
PÅVÄG HEM TILL HARRY
Tankarna snurrade runt i mitt huvud inför kvällen. Jag var mest glad över att Harry tog det så lugnt, innerst inne vet jag inte hur han egentligen reagerade men jag tror han mest var glad och självklart chockad.
Jag öppnade dörren och ropade "nu är jag h.." höll nästan på ropa hemma men jag tror inte han hörde nått, jag kunde höra svaga röster från sovrummet. Jag gick in för att kolla vad han höll på med. Jag stod vid dörr öppningen och la huvudet mot sidan, "vad håller ni sötnosar på med då?" Harry blickade snabbt upp mot mig och sa "kom och kolla" jag la mig bredvid dom och kände hur Harry sakta la handen om min höft och skrattade, jag rös till i hela kroppen, det kändes som att det var vi igen, fast nu med en bebis.
"jag ska fixa mig och sedan ska vi dra till ett hemligt ställe" sa han och snabbt försvann han in i garderoben.
"Lola ska ta hand om Lillan ikväll så vi behöver inte oroa oss för några barn skrik ikväll"
"okej, kom nu så går vi" blev chockad över att han var klar så snabbt och han tog tag i min hand och tänkte kyssa mig men jag drog undan, jag ville inte bli bränd igen.
EFTER DOM ÄTIT
Han hade tagit mig till ett ställe vid stranden, vädret var inte så lockande men jag hade trotts allt Harry vid min sida och då kändes de bra. Han ställde sig upp och bad mig följa med honom. Vi gick fram till stranden och satt oss ner. Han flyttade närmare mig och jag låtsades inte märka något alls. Han kollade mig rakt in i ögonen och jag kände mig knäsvag. Han lutade sig framåt och sa "oroa dig inte" jag han knappt svara honom för då la han sina läppar mot mina. Jag tog min hand runt hans huvud och tryckte dom mot mina, jag hade saknat det här. Han drog mig över honom och där låg vi, på en av dom finaste stränderna jag sett och hånglade. Men då hörde jag ett rytande tjej bakom mig. Min första tanke var att det bara var nått fan men så fel man kunde ha. Långt ifrån ett fan. Rättare sagt, Harrys tjej.
"vad fan ska det här föreställa då? du som snackat så mycket skit om folk, men två sekunder senare så sviker du mig"
"va vem är de där?" sa jag och kollade förvirrade på båda två. Men jag fick inget svar, båda kollade bara varandra i ögonen och jag stod mellan som ett frågetecken.
"jag är hans tjej, eller var hans tjej" "men jag visste inte...och du sa att.." jag kände mig sviken återigen. Hur kunde jag falla dig igen?! Jag ställde mig upp för att gå där ifrån men direkt jag stod på båda benen fick jag en smäll i ansiktet av henne.Jag föll hårt ner mot marken igen. Jag kände hur tårarna rann samtidigt som blodet forsade ner från näsan, jag hade slagit tillbaka om jag hade haft den orken, jag hade slagit dom båda två.
Jag sprang upp från stranden och kände klumpen i halsen sakta krypa fram, jag skrek för jag kände mig så jävla sviken. Jag kollade bak medan jag sprang och såg hur Harrys blick följde efter mig, hans ögon fick mig börja gråta ännu mer för jag såg på hans blick att han ångrade sig. Jag fortsatte fram och fick syn på en massor av paparatzi runt om mig.
----------------------------------------------
jäklar vilken dålig men jajaaaaaa ;) kommentera mer om ni vill ha nästa kapitel :)
Annons
Visa toppen
Show footer