August
Wednesday 22 February 2012 photo 2/2
|
Change
Här är bilden som alltid kommer vara då jag uppdaterar min fanfiction!
One Thing
Kapitel 1
Hade jag inte vaknat riktigt än eller? Eller hade just Liam sprungit in i min trappuppgång? Stod Liam just i min trappuppgång och flåsade? Visst, jag visste att killarna var här i Stockholm, men inte att Liam var här i min trappuppgång!! Han vände sig mot mig.
"Eh, hello......"
"Hii..." Fick jag ur mitt nervösa jag.
"Uhm, believe it or not.." skrattade han fram mellan flåsningarna. "I'm haunted by girls. Teenage girls, actually."
"I know who you are, Liam."
"Yeah, you do... Of course you do..." Han tog en paus och tog luft. "What's your name?"
"I'm Alice."
"That's a very beautiful name."
"Thank you..." säger jag lite förvånat, men fortsätter ändå. "What are you doing here?"
"I am, or was, on my way back to the hotel, I lost my phone back there."
"So have you got your phone now?"
"No, I couldn't get there... The woman in the reception at the hotel who got the phone now, but I can't get there, the girls are crazy!"
"Yeah, I guess so. But I live here, you can stay and hide. If you want? I don't want to..."
"It would be great." sa han och log. Jag log stelt tillbaka. Och började gå upp till min lägenhet igen. Jag låste upp dörren och gick in. "Thanks for doing this, I really appreciate it."
"No problem. I mean, who doesn't want Liam from One Direction in their apartment?" Jag ler och han ler tillbaka.
Han sätter sig ner i ena fåtöljen. Jag ger honom ett glas vatten innan jag smyger in till mitt sovrum och städar.
Jag kan fortfarande inte ta in att Liam sitter ute i mitt vardagsrum just nu. Jag sätter mig ner på sängen och tänker på det så ler jag för mig själv. Men vad är det jag håller på med? Sitter här inne på mitt rum när jag kan vara där ute med Liam från 1D? Är jag sinnesjuk?
Jag går ut till honom och sätter mig i fåtöljen bredvid. Han kollar på mig med hans vackra gyllenbruna ögon. Jag tar upp min telefon jag med och kollar klockan innan jag lägger ner den på bordet framför oss.
"How about your plane?"
"I am going to miss it..."
"What?! Why? When is it going?"
"Because these girls, they won't let me walk like a normal person. And if I come to the hotel, I won't get to the airport until late." Jag hörde hur hans röst plötsligt var sorgsen. Han suckade tyst och begravde sitt ansikte i händerna.
"Maybe I could help you out a bit..." sa jag och log hemlighetsfullt.
Annons
Visa toppen
Show footer