Monday 9 July 2012 photo 2/2
|
*Harrys perspektiv*
Jag känner mig fruktansvärt obekväm, när vi säger hejdå till tjejerna. Vill inte ens möta Natalies blick, av rädsla för att se hur hon tittar konstigt på mig. När vi kramat tjejerna hejdå, så drar plötlsigt Stina iväg med mig. Hon ärinte särksligt stark, och jag skulle lätt kunna slita mig loss, men är nyfiken på vad hon har att säga. När vi gått runt hörnet så trycker hon upp mig mot väggen, borrar in blicken i min och frågar:
-What really happened? At the festival you know.
Minnerna sköljer över mig och jag blir illamående, vill bara sjunka genom jorden. Det är helt galet pinsamt och jag får en nervös klump i magen
-Ask Natalie
Säger jag snabbt, och börjar gå tillbaks mot Louis och Natalie när Stina säger efter mig
-She don't remember
-What?!?
Jag vänder mig snabbt om, och står helt synlig för Natalie och Louis, men för långt bort för att dom ska höra
-Hon minns inget, men tycker det känns som du undviker henne
Säger Stina lågt, och går närmare mig, och jag skälver till. Minns hon inget? Satt hon vet inte att jag sa att jag gilla henne? Hon minns inte kyssen, hon minns inte...
Jag kastar en hastig blick mot henne, och jag ser att båda tittar undrande på mig. Det är som en stor sten lättar från hjärtat och jag andas lättat ut, och vill bara springa tillbaks mot henne, se henne i ögonen och säga att jag älskar henne. Fast der skulle så klart bli väldigt konstigt...
Jag sväljer hårt och Stina stirrar mig stint i ögonen
-Så vad hände?
Jag hajar till, vad ska jag säga? Och vad ska jag säga till Natalie? Hon måste tyckt jag var jättekonstig som vägrat möta hennes blick, inte pratar direkt till henne och ja hållt mig undan helt enkelt. Hon måste få en förklaring av ett slag, men jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte berätta att jag kysste henne och sa att jag gilla henne för då skulle hon tycka jag var lika konstig som om hon mindes. Fast hon sa att hin gilla mig också...
Fast hon var hög, helt galet hög på kokain och gud vet vad, och mena det inte. För hur skulle en sån som hon gilla en sån som mig? Hur skulle en galen, glad, knäpp, rolig underbar, vacker, enastående, härlig ja allt bra i välden gilla mig? För jag är bara jag, och hon är en ängel...
-Harry?
Frågar Stina och viftar med handen framför mig ansikte och jag rycker till
-Ehh
Jag vet inte vad jag ska säga, vet inte vad jag ska göra. Det känns omöjligt att berätta det för Natalie, och ännu omöjligare att bertta det för Stina. Jag känner mig dum, bortgjord och elak. Om jag inte var så jäkla feg, så skulle jag inte behövt säga vad jag gjorde, och vi skulle fortsätta att bara vara vänner. Hur mycket jag än vill berätta så kan jag inte förmå mig att röra tungan, det känns som en cementklump i munnen, och en iriterande tanke snurrar runt i mitt huvud.
Vill jag att vi bara ska bara vänner?
Men vågar jag riskera våran vänskap? För det är ju knappast troligt att hon gillar mig.
-I must go
Säger jag snabbt, och flyr. Gud, nu är jag en fegis också! Men ändå så vänder jag mig inte mot Natalie och berättar utan säger snabbt
-Goodbye Natalie, I must go now, come on I have a thing at home I have to fix
Jag drar iväg Lou, som hastigt och förvånat säger hejdå över axeln, och sen tittar på mig
-What is that thing?
-Ehh I have to vacuum the
Det är det första jag kommer på, fast så fort jag hört mig själv sägat hör jag hur dumt det låter. Det kan ju vänta, varför sa jag inte att jag var tvungen att lämna tillbaks en bok innan bibblan stängde, för det är sista dagen? Louis kollar konstigt på mig, men säger inget, och låter mig vara ifred med mina funderingar över vad jag ska säga...
Annons