jag vill oxå ha vänner!

Var dag är jag utan någon och om det nu kommer en polare hem till mig så dissar dom mig och är med min tvillingbror, är alltid ensam och blir alltid dissad.
vad är fel med mig ?
Mitt utseende, min personlighet ?
Den frågan vandrar alltid runt i mitt huvud, var jävla dag !
Liksom första dagen ja var i skolan frågade typ 2 lärare om ja mådde dåligt hemma, för man såg det på mig. Vad ska man svara på det liksom ?
Varje dag och var timme är en kamp, vill inte leva men måste. men liksom vem skulle bry mig ?  Enligt min pappa måste jag vara jävligt misslyckad eftersom han skriker åt mig var dag och jag har ett helvete hemma, min bror  är ängeln här hemma och jag får alltid stå emot skit som han gjort, - Jag blir mobbad i skolan och har blivit misshandlad 2 ggr, har knappt vänner och den jag har är inte särskilt schysst. Varför ! ?
Orkar inte med livet om man ska bli dissad hela jävla tiden och ligga hemma hela jävla dagen o tycka synd om sig själv.
Snälla hjälp mig någon, vet ej var jag ska ta vägen  !

tack :D
Detsamma !

tack antar jag ?

jaooooo

tack, det betyder !

tack :)

tack :)

finns alltid bara att skriva, min kik är ubktjejenmiccha :*

tack :=
Kika mig ist. Keenny97

okiii skriver nu ,

<3

<3<3

Bv du kan alltid ringa/ smsa mig det vetu<3

:) <3

Tack, aah håller fullständigt med dig, dom borde fan inte få existera! Bara för dom liksom har problem med sig själva borde dom inte klandra oss ?

Aah jag har blivit mobbad från ettan till nian (går i nian nu) och man försöker att ej bry sig men det är fett svårt, och man tar ju åt sig mer av att inte ha vänner o bah sitta hemma ;/
se alla gå på fest eller va ute i stan, medans jag sitter hemma liksom /:
Blev mobbad för KO "K"enny "O"lsson , mina initialer, fett störigt, e mobbad för fetto , ko , kossa , tönt, att ja aldrig får brudar, fast vet att altt dom säger är lögn, liksom väger 67 kilo och har haft brudar, men liksom har ingen brådska med dem, dom kommer med tiden liksom?

Aaah det känns förjävligt, min tvillingbror blir helt annorlunda behandlad jämfört med mig, jag får göra alla sysslor här hemma medans han sitter vid datan o spelar.

Pappa är 48 och är skild men hans sambo är 23 år och förvärrar situationen här hemma för mig, hon ger min bror att han pekar på och behandlar han som en guld takla, men mig skiter hon o pappa i , bryr mig inte vad jag får men hatar att dom inte behandlar oss lika typ.
Min mamma typ dricker rätt ofta innan o träffar killar hela tiden, hon har inget jobb o inga pengar, så jag får bo där jag absolut inte trivs.
Bor för det mesta hos min moster nu ..

Tack för du lyssnar !

Jo jag förstår hur du menar. När man inte har några vänner eller någon att förlita sig på så blir det automatiskt att man tar åt sig saker även fast att man vet att det inte finns någon sanning i det hela. Det är lätt att fördjupa sig då i sig själv och försöka hitta alla de felen på en, det är något som vi alla är bra på. Det svåraste som finns är att ge sig själv komplimanger för saker som man är bra på eller för något bra man har gjort, men det kan vara bra om man kan ta emot dem även fast att det är svårt.
Jag har också blivit kallad för en massa saker under den skoltiden. Jag förstår ännu idag inte varför alla i klassen skulle gå emot mig, antagligen var det nog för att man inte var pinnsmal som dem andra tjejerna. Och visst tog jag också åt mig när dem kallade mig det ena efter det andra, man kände sig svag och hjälplös eftersom ingen verkade vilja hjälpa en. Skolan tog tag i det alldeles för sent, typ dem två sista månaderna innan man slutade nian - vilket kändes värdelös att ens ta upp det då.
Men som du säger så kommer ju tiden förr eller senare, det tar olika lång tid från person till person. Men jag tycker att du ändå ska stå upp för den person som du är. Tål inte dem dig är det deras ensak, det är inte ditt problem för man kan inte bli "älskad av alla" som jag brukar säga. Jag tror nog allt att det kommer bli mycket bättre när du väl börjar gymnasiet, det blev det i alla fall för mig när det gäller skolan.

Min mamma var också lite som din mamma när jag var yngre, det känns förjävligt att du måste gå igenom det. För jag hade turen att hon slutade med det. Dock så är hon lite som din pappa nu istället, så jag förstår ungefär hur du har det hemma. Vad jag har kommit i underfund med är att jag försöker dagligen bli accepterad av mina föräldrar, speciellt så försöker jag få min mamma att acceptera mig eftersom jag bor nästan heltid hos henne. Min pappa skiter i det mesta när det gäller mig så länge jag mår "bra". Men man vill ju bli accepterad av sina närmaste, speciellt sin egna familj som man bor med. Det är trist att det ska behöva bli så att ett av barnen i familjen blir den som drabbas mest - vad jag vet så är det mycket vanligare än vad man tror. Jag tror dock inte föräldrarna gör det med avsikt, men vad vet jag?
En sak som jag sade till min kurator för någon vecka sen var: "Jag tror att alla föräldrar älskar sina barn egentligen, den kärleken finns djupt inom en oavsett hur ens barn blir behandlad hemma. Men jag tror att man kan avsky en som person eftersom ens föräldrar kan inte forma en helt som den vill". Och det står jag för ännu idag.
Men det som man inte ska göra är att göra som mig... att försöka bli accepterad av dem. Istället ska man försöka acceptera sig själv först och sedan titta vad man kan gå till väga för att få frid i kroppen. För man kan inte tvinga en annan person att förändras, inte ens sina föräldrar om man nu skulle vilja det.
Men som sagt så finns jag här om du behöver prata med någon. Du kan både prata ut över de bekymmer som du har eller ställa frågor som du undrar över - dock så kan jag inte garantera att jag har svar på allt, men en sak kan jag säga dig och det är att JAG BRYR mig för att jag vet hur det är.

Oj, hatar o svara på sådana här långa ;*

Aaah man tar åt sig så jävla lätt och ja vågar inte lita på någon o man stänger in sig själv, håller med dig till 110 %
det är lätt att vara negativ o säga fula saker men att hitta bra komplimanger svårt, tyvärr är det folk som letar fel på folk för att trycka ner dom, och det gör dom på mig :/
Och att ge sig själv komplimanger är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Förstår inte heller varför alla ska gå emot en, och det är så jävla fegt ! Alla gick emot mig, folk skrattade åt mig i klassrummet och det småviskades, men ingen lärare brydde eller märkte något , förjävligt !
Och folk ska alltid leta fel om man är tjock smal ful eller smart eller något, liksom som mitt motto är. - Du är ingen, för ingen är perfect ! Alla är liksom fina på sitt eget sett och jag hatar personer som ska reta en, folk som retar större människor för dom är större i kroppsvis än dom eller mindre, det är sjukt !
Aah, samma här, skolan tog typ tag i det för en månad sen och varför nu ? Då kan dom lika hjärna skita i det liksom ?

Aaah det är jobbigt som fan att ha det så. inget barn/ungdom eller någon ska få ha det så hemma och jag orkar snart inte mer, men jag får lära mig att stå ut !


TACK SOM FAN för du bryr dig o vill skriva !

Haha, nej jag förstår... kan bli lite drygt. Är själv inte så van vid att skriva så här långa inlägg osv ^^'

Jo jag förstår att det kan vara en av de svåraste sakerna för dig när det gäller att ge sig själv komplimanger. Jag har själv också svårt med det, men jag har börjat allt mer acceptera mig som person. Förr kunde jag inte ens höra någonting bra eller dåligt från någon annan utan att börja grubbla över vad den egentligen menade. Och jag förstår att du har svårt att kunna lite på folk, det är inte så konstigt med tanken på det du har och det du går igenom. Jag har ännu idag svårt med det, dock så kan jag vara väldigt öppen av mig men dem innersta "hemligheterna" skulle jag aldrig kunna tänka mig en tanke om att berätta för någon.
Det som vi alla är rädda över är vad folk ska tycka om oss även om man säger till sig själv att det inte stämmer. Vi alla är mer eller mindre självkritiska mot oss. Självkritiken kan vara bra, den finns för att skydda oss från att göra "fel" men den kan även utvecklas till något negativt som gör så att den tar till skada för oss - det är då man börjar känna sig negativt inställd mot sig själv och känner sig en aning nere för det.
Det är tråkigt att din skola också tar tag i detta såpass sent, nästan försent om jag får säga vad jag tycker. Men det gör nog dem flesta skolorna här i Sverige, i alla fall när det gäller grundskolorna. Tyvärr så verkar mobbing vara något som skolor har svårt med att arbeta mot...

Nej visst är det så att inget barn/ungdom eller någon annan människa ska behöva få uppleva sådana saker men dessvärre så är det inget som man kan stoppa helt. Det kommer alltid att finns folk som blir behandlade mer eller mindre illa, och det är verkligen tråkigt att det ska vara på det viset. Men istället för att tänka negativt så är det bara att hålla huvudet högt och tänka att man tar lärdom av allt det svåra som man går igenom. Man blir starkare som person även om det inte känns som det när man upplever dem här sakerna, oftast brukar man kunna se på efterhand hur mycket man har byggt upp inom sig.

Inget att tacka för!
För mig är det en självklarhet att man ska bry sig och stå till hands om det händer något oavsett om det är nå jobbigt eller ej. Sedan tycker jag att det är viktigt att man kan hjälpa till, speciellt om man själv har upplevt/upplever något liknande eftersom då vet man ungefär hur det är :)

Haha tack, önska det vore fler som sa det t mig :/ <3

@ReEeBeCkaA storasyster eller hur ? :D <3

va?<3

hon ha rätt ;* <3

Men det är sant grabben!:) jag skulle gärna vilja vara vän med dig. Jag hittar inget fel på dig:)

+1 <3

okay, tack så mycket, <3
Har rätt svårt att tro det efter allt som händer bara /: <3

Nu blickar vi framåt! Nya mål i livet. Nya vänner, va dig själv om någon inte gillar dig för det så gör det ändå inget för då är dom inte äns värda att få kalla sig dina vännen <3

okay <3
ska försöka, dom som inte accepterar mig kan dra <3

bra sagt ! <3
finns allltid :* <3

Bra skriv på kik rebeckaisraelsson !:)<3
Se det är en bra början! Låt ingen som försöker trycka ner dig se dig svag !<3

okay <3
Ska försöka iallafall :)
tack för ert stöd ! <3

puss vännen ! :)

Önska att jag kunde tro det, är stolt för den jag är och försöker stå emot, men det är svårt som fan asså ;/
skolan gör inget, dom sa att det är mitt eget fel att jag blir mobbad ;/

Vadå mitt eget fel fråga jag då ?
Då fick jag till svar att det var för att jag kaxa tillbaks och stog emot ! ;/ !