Friday 28 September 2012 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
(Bild inte gjord av mig, från videon Erikubi av Machigerita; sångare: Hatsune Miku. http://www.youtube.com/watch?v=nmgY7N_ZgBA)
Jag tittade på dockan en lång stund, den blicken dockan gav mig medan huden var ren och fin som en prinsessas och ögonen glittrade lika vackert som diamanter, så kunde jag inte stå emot att ta bort min blick från den.
-"Mamma, Mamma! Kan jag snälla få den?" Jag tittade upp mot henne och hoppades verkligen på ett "ja" men det blev inte så, mor gav mig en irriterande blick men också ledsamt medan hon gjorde en av sina lågt suckande.
-"Du vet att mamma inte har tillräckligt med pengar för att köpa dockan. Vi kan köpa den när mamma har pengar, okej?" Jag visste vad hon menade, hon får aldrig "tillräckligt med pengar" från sitt arbete, det har hon aldrig fått och om hon ens skulle få dem, så skulle hon inte ägna sig åt att köpa en docka i porslin, nej. Hon skulle ta sin tid att köpa något annat.
Jag suckade tyst för mig själv och fortsatte att gå med mamma genom köpcentret, vi hade en lång dag för oss, visst kunde det gå fortare men mamma var alltid noggrann med allt och om hon inte kunde hitta en sak så kunde hon såklart ta något annat vi inte tänkt oss köpa egentligen. Det blev att köpa mat först, bröd, mjölk, smör och annat som kan tänkas inte finnas hemma som har gått ur och möglar i soporna. Sedan blev det kläder, mamma behöver nya underkläder, medan hon letar så tog hon också chansen att fråga mig, självklart så svarar jag inte. Jag ville ha dockan och jag kommer att få den.
I flera år har jag gått förbi butiken och sett den ensamma porslinsdockan och undrat hur det hade varit om jag nu redan haft den, den hade då inte suttit där ensam hela dagarna, jag hade kammat håret fint på dockan och druckit ett av mammas te med fruktsmak och sett dockans vackra ansikte hela dagarna lång. Kanske låtit kompisar sett den och bli sjuk av avund, men det blir nog svårt när man har en girig mamma och en pappa som inte tycks bryr sig det minsta av vad man tycker och tänker.
Månaderna gick och jag var nu 12, jag har fortfarande inte givit upp hoppet om att skaffa mig porslinsdockan som fortfarande väntar i butiken. Om jag har turen med mig så kanske mamma äntligen köpt den som julklapp till mig, det är den ända högtiden då föräldrarna visar sin omtanke genom julklapparna. Det var så jag såg det hela, annars så tänker de bara på pengar. Jag vet inte om de försöker säga "förlåt" genom att ge klappar till barnen, eller om de vill bli av med skuldkänslorna som de har gått runt med hela året och sedan släppa allt och tro att det är bra när vi fått dem. Jag hörde ett svagt ljud från dörren, ett svagt knarrande ljud och sedan ett dunkande av när dörren stängdes. Var det mamma? Jag fick en energi av glädje men var ändå väldigt nervös, kan mamma äntligen köpt porslinsdockan?
((Jag behövde bara skriva ur mig något. Om ni vill att jag ska fortsätta så kan jag det, men då får ni säga till.))
Jag tittade på dockan en lång stund, den blicken dockan gav mig medan huden var ren och fin som en prinsessas och ögonen glittrade lika vackert som diamanter, så kunde jag inte stå emot att ta bort min blick från den.
-"Mamma, Mamma! Kan jag snälla få den?" Jag tittade upp mot henne och hoppades verkligen på ett "ja" men det blev inte så, mor gav mig en irriterande blick men också ledsamt medan hon gjorde en av sina lågt suckande.
-"Du vet att mamma inte har tillräckligt med pengar för att köpa dockan. Vi kan köpa den när mamma har pengar, okej?" Jag visste vad hon menade, hon får aldrig "tillräckligt med pengar" från sitt arbete, det har hon aldrig fått och om hon ens skulle få dem, så skulle hon inte ägna sig åt att köpa en docka i porslin, nej. Hon skulle ta sin tid att köpa något annat.
I flera år har jag gått förbi butiken och sett den ensamma porslinsdockan och undrat hur det hade varit om jag nu redan haft den, den hade då inte suttit där ensam hela dagarna, jag hade kammat håret fint på dockan och druckit ett av mammas te med fruktsmak och sett dockans vackra ansikte hela dagarna lång. Kanske låtit kompisar sett den och bli sjuk av avund, men det blir nog svårt när man har en girig mamma och en pappa som inte tycks bryr sig det minsta av vad man tycker och tänker.
Månaderna gick och jag var nu 12, jag har fortfarande inte givit upp hoppet om att skaffa mig porslinsdockan som fortfarande väntar i butiken. Om jag har turen med mig så kanske mamma äntligen köpt den som julklapp till mig, det är den ända högtiden då föräldrarna visar sin omtanke genom julklapparna. Det var så jag såg det hela, annars så tänker de bara på pengar. Jag vet inte om de försöker säga "förlåt" genom att ge klappar till barnen, eller om de vill bli av med skuldkänslorna som de har gått runt med hela året och sedan släppa allt och tro att det är bra när vi fått dem. Jag hörde ett svagt ljud från dörren, ett svagt knarrande ljud och sedan ett dunkande av när dörren stängdes. Var det mamma? Jag fick en energi av glädje men var ändå väldigt nervös, kan mamma äntligen köpt porslinsdockan?
((Jag behövde bara skriva ur mig något. Om ni vill att jag ska fortsätta så kan jag det, men då får ni säga till.))
Annons