Tuesday 15 January 2013 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Nu sitter jag här, med TV:n på högsta volym och händerna som skakar likt asplöv i vinddrag. Kan knapp andas ordentligt, kan knappt dra andetagen som vittnar om att liv finns. Kan bara höra skriken, de i mitt huvud, som skriker om och om igen. De skriker högre än TV:n, även fast jag försöker överrösta dem med ljudet på högsta volym.
"Dö nu, dö, dö, dö"
Det blir kaos i huvudet, det går inte ens att sortera intrycken som livet ger. Det är som en trasig CD-skiva som har hackat upp sig och inte går att få tyst på hur mycket man än försöker. Det enda som hjälper är att slå, slå sönder så att den inte kan spela mer.
Men tankar går ju inte att slå sönder, de finns ju inne i huvudet och ingen annanstans.
Ibland undrar jag om inte mina tankar behöver en "Super nanny" precis som familjerna i TV:n, mina tankar skulle nog behöva någon som läxade upp dem ordentligt emellanåt och framförallt en time out då och då. Även om det bara är tre minuter.
Det drar från fönstret och jag känner kylan gå in ända in till benet i min kropp. Jag darrar som ett asplöv som inte kan vara stilla, men det är ångesten om gör sig påmind och äter upp mig. Plötsligt känner jag en vag yrsel i huvudet även fast jag sitter ner och kommer på att jag har glömt att dra andetag under en alltför lång stund.
Andningen sker inte per automatik just nu och jag måste påminna mig själv om att dra de livsviktiga andetagen som gör att jag ska kunna fortsätta leva. Men ibland känns det som att man andas in syra och att det fräter på både lungorna och luftstrupen.
"Du måste dö nu!"
Det blir iskallt inom mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen om jag inte lyder tankarna. Vet inte vad jag ska göra om jag inte gör som de säger. De försvinner ju bara om jag gör det tankarna säger att jag måste göra.
Mitt hjärta slår i 120 och jag vet inte hur jag ska göra för att få luft på riktigt. Det känns som att hjärtat ska rymma, för att det slår så hårt, men jag vet inte varför. Jag vet inte varför jag har ångest, den liksom bara kommer. Att inte kunna förklara eller sätta ord på det är nog typsikt aspigt, men jag kan verkligen inte just nu.
TV:n med "Super nanny" fortsätter och jag sitter som paralyserad och ser knappt vad som sker på TV:n, det blir ett enda blurr och jag ser knappt konturer. Ljudet går knappt in och det känns som att jag har lock för öronen. Allt jag kan höra är tankarna i mitt huvud. Utan förvarning flyger min ena hand upp och slår mig med världens kraft i huvudet. Jag vet knappt vad som händer, jag försöker bara komma tillbaka till verkligheten, på mitt eget sätt.
Dunk, dunk, dunk!
Igen och igen och igen slår jag mig själv i huvudet. Jag känner att jag bara vill öppna munnen och skrika. Skrika ut min svärta och sorg. Men även fast jag öppnar munnen så kommer inte ett endaste ljud. Jag kan knappt få ner luften i mina lungor och framförallt inte få fram ljud. Det går bara på repeat inne i huvudet.
Att orka överleva när man egentligen vill leva är svårt. Det blir kaos inom mig när jag tankarna säger att jag måste dö, men min själ vill leva. När jag är så kluven att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag vill bara bort, bort, bort! Men kan inte visa, kan inte säga eller ens berätta för jag har förlorat förmågan att kommunicera med omgivningen.
Annons