February
Sunday 26 January 2014 photo 1/1
|
Change
Badboy Harry Skola Imagine till @harryily
Hoppas du blev nöjd c:
~~~
Den där killen alla pratar om, den där killen alla säger är farlig och skolans badass. Tjaa, de har ju inte direkt fel angående konflikter mellan honom och människor. Men själv har jag aldrig sett honom arg. Bara väldigt… mystisk, om det är rätta ordet. Jag har alltid haft en svaghet för honom utan att riktigt visa det för någon, de skulle tro att jag var galen. Men vad ska man göra när alla killar runtomkring är idioter och festar hela veckan lång? Jag har aldrig ens hört någon som sagt att han har dykt upp på en fest, är det bra eller dåligt?
Igår hade jag och mina tjejkompisar en enkel myskväll med smått och gott, samt en hel del småsnack. Det är skönt att ingen av oss pratar skitsnack, bara när vi är irriterade på någon jobbig kille i skolan. Men hursomhelst var det inte en vanlig kväll för oss ändå. Precis när vi skulle kolla på film stannade ett moppegäng precis utanför mitt hus, där vi var. Vi kunde inte hålla oss och kikade ut genom fönstret. Det var en stund där som jag skapade omedvetet ögonkontakt med en kille som såg ut att vara killen i skolan. Man ska aldrig lita på att vårt lilla gäng är diskreta direkt, nej inte alls.
Den här killen heter Edward, Edward Styles. I alla fall vad folk säger. Han går sista året på gymnasiet nu, alltså är han ett år äldre än mig. Så nästa år försvinner säkert all spänning och mystik här och skolan blir helt normal. Det är inte många som är vän med honom eftersom att han väldigt sällan syns till. Igår var det nästan ett mirakel att vi såg honom utanför skolan. Har jag tur idag, gör han ingenting mot mig eller mina vänner för att vi såg honom. Vi allesammans har hört rykten om vad han gör mot de som ser honom, speciellt mot de som ser och sedan viskar vidare.
Jag har funderat på om jag ska prata med någon om tjejerna om det när han går förbi nästa gång. Kalla mig galen, men jag är så nedrans nyfiken på hur hans röst låter. Vad han faktiskt gör, om ryktena är sanna. Sedan är spänningen en riktig mäktig känsla när det kommer till detta. Så fort han rör en fena försvinner allihop, men jag har alltid stått kvar. Fråga mig inte varför, ni vet säkert redan den anledningen.
-
Jag har precis slutat svenska lektionen innan lunch och är på väg till matsalen med en av tjejerna från igår. Lektionen var tråkig, vi kollade på kortfilmer från 1960-talet. Ärligt talat hade det varit roligare att bara skriva berättelser eller liknande. Det var nästan skönt när de stökiga eleverna viskade runt, det uppstod en sådan tråkig tystnad annars.
När maten är uppäten försvinner jag ut på rast med en av tjejerna. Vi kommer fram till hur den ska spenderas och går mot fotbollsplanen, där brukar det inte finnas några människor. Känslan av sommarstrålarna från solen är riktigt härlig och avslappnande. Vi sätter och ned på det konstgjorda gräset. Solen lyser ovanligt starkt idag.
"I really don’t like our science teacher. He’s quite forward with everything, don’t you think?" Frågar jag efter en stunds tystnad. En nickning är det enda jag får till svar, men jag marker snabbt varför. En sällsynt syn har kommit ur skuggan; "Look!" Viskar hon snabbt och petar på min axel.
Jag önskar bara jag visste hans riktiga namn. Alla kallar honom Edward, men hur kommer det sig att ingen alls vet vad han heter egentligen? Hursomhelst kommer jag aldrig få svar på det om jag inte frågar honom. Och det kommer aldrig hända, varför skulle han ens säga lika mycket som ett enkelt "Hej" till mig?
Mitt upp i mina tankar har jag omedvetet fäst min blick på hans muskulösa kropp. Idag har han en vit t-shirt som låter de starka armarna sola och en skjorta utan ärmar. Ett par åtsittande, mörka jeans också. Hur jag märker det? Det, öh, tror jag ni vet.
Men mina tankar bryts tvärt när min pratkvarn till kompis börjar viska igen; "He’s coming here, y/n!" Hon låter uppspelt, men vem är jag att skratta åt det? Min kropp säger åt mig att reagera likadant, vilket den gör. Lyckligtvis har jag min hjärna som säger åt mig att inte visa det lika mycket.
Hon har rätt, "Edward" rör sig faktiskt hitåt. Okej, var lugn. Flippa inte ur nu. H*lvete!
Tanken slår mig att detta är ett perfekt tillfälle att prata om det som hände igår. Jag vänder mig snabbt tillbaka och börjar babbla på; "Yesterday, you know, I think that was him and his "gang".
Och så fortsätter jag, tills han är endast cirka 2 meter från oss. Jag gör en snabb improvisation och ställde mig upp; "Come on, let’s go play soccer."
Jag vänder mig precis i tid för att stå öga mot öga med den välkända, mystiska killen. Just när jag ska säga någonting tystar han mig; "Soccer, huh?" Den raspiga rösten skickar en gigantisk arme av gåshud mot mig. Jag nickar svagt och nervöst.
"I didn’t think girls in this school did that kind of stuff", mumlar han in I mina ögon. Vi står inte ens en halvmeter från varandra eftersom att ingen flyttat på sig sedan jag vände mig om. Jag har tappat talförmågan. Det var första gången hans röst upphörde i min närhet, den var magisk. Edwards hand dras genom det röriga håret.
"Mind if we join you?" Viskar han i den friska luften. Inte ens ett pip lyfter från mina lungor, jag vänder mig bara om snabbt och drar med mig min kompis mot skolbyggnaden igen. Det var nära, han skulle säkert gjort någonting om vi stannat kvar.
Resten av dagen har passerat utan en syn av honom, vart hade han tagit vägen efter vårt korta samtal? Eller ja, samtal kan man nog inte riktigt kalla det. Min kropp vandrar mot skåpet där jag förvarar alla skolmaterial och annat. Seg som jag är, blir jag till slut lämnad ensam i korridoren. Mina mappar trasslar alltid. Det är skönt att sommarlovet snart är här, jag slipper till och med släpa på jackan nu på grund av värmen. Vitsen i att skynda sig hem en fredag som denna förstår jag inte. Det är skönt att slöa sig hem efter en lång dag, den friska luften är en bonus.
Jag tar på mig min färgglada ryggsäck och börjar gå från skåpet. Men jag kommer inte långt då en viss människa står vid slutet av korridoren. Dum som jag är tittar jag inte upp och går in i den långa killen som skulle kunna göra vad som helst för det straffet. Mina ögon vandrar uppför den muskulösa kroppen och stannar nervöst vid dess ögon.
"I- uh. S-sorry", stammar jag fram med en halvt öppen mun. Han höjer handen. Åh herregud, vad tänker han göra?!
"Edward" drar återigen en hand genom det fluffiga håret innan hans blick vandrar upp och ned på min kropp. Det är solklart att jag är minst tio centimeter kortare.
"So, miss I-like-to-run-away, what’s your real name?" Ett flin smyger sig fram på det nyss allvarliga ansiktet. Det märks att detta inte händer ofta för mg.
“A-Amanda" Jag svarar snabbt för att undvika konsekvenser. Han nickar till min förvåning.
"Call me Harry", han får en allvarlig stämma. "You know, I don’t like it very much when girls run away." Jag hinner inte ens reagera på att han faktiskt inte heter Edward, min nervositet tar över.
"W-why is that?" Min röst blir mindre då han kliver närmre mig inom varje sekund. Tillslut är vi lika nära som på fotbollsplanen, om inte närmre. Inget svar på min fråga, men det förväntade jag mig inte. Harry skrattar kort och lågt innan hans hand rör sig mot min kind.
"You scared?" Viskar Harry lågt i mitt öra. Där stannar tiden. Rysningarna i min kropp kommer tillbaka okontrollerat. Jag svarar inte.
"Answer me when I ask you a question, woman!" Väser han, men det enda min kropp gör är att låta halsen svälja en klump saliv. Harry skrattar lågt igen, denna gång lite längre. Rösten vibrerar mot mitt öra.
"You’re coming home with me, kitten. Got it?"
Spänningen stiger en hel del när han nästan pressar mig mot väggen och lutar sig mot mig med huvudet precis över. Jag lyfter upp mitt huvud för att se in i de gröna ögonen. Harry flinar halvt då lilla jag kollar upp mot den långa kroppen. Jag känner de stora och starka händerna på min midja och kan inte låta bli att placera mina egna på hans underarmar för att känna av de muskulösa kroppsdelarna.
Harry rör sina läppar mot mina och ger oss in på en hård kyss. Jag kan inte fokusera på varför det här händer, och hur det ens är möjligt att det händer så fort. Men jag bryr mig inte direkt, utan njuter av ögonblicket. Även fast det är nervöst för mig är det troligen det som gör det svåra valet. Ska jag acceptera detta eller inte? Äsch, skit samma. Det märks att Harry troligen gjort detta förut, han går verkligen in på det.
"You like that, huh?" Viskar Harry svagt i mitt öra. Min röst är borta med vinden, han tog iväg min andning av den starka kyssen. De långa fingrarna leker med min kropp och vandrar ned längs den, händerna stannar på min rumpa. Jag andas häftigt när Harry både klämmer på den och andas vid min hals. Det kommer inte vara en vanlig eftermiddag idag, det är solklart. Men det är värt det. Plus, jag får åka med hans berömda hoj.
Annons
12/5-2015♡♥
Mon 27 Jan 2014 11:32
Så grymt bra! Älskar den! :D
Funderar du på att fortsätta med den som typ en fanfic eller novel? :3
Funderar du på att fortsätta med den som typ en fanfic eller novel? :3
Anonymous
Mon 27 Jan 2014 12:00
nja, har många imagines att göra och har en fanfic ide med annars :)
tack så mycket!
tack så mycket!
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gid3409681/517254529/
Visa toppen
Show footer