(först och främst: inga kommentarer om mitt utseende, typ "snygg" eller, för den delen, "ful", och jag är inte heller öppen för förslag från killar, för jag lever ensam tills jag hittat en man/kille med samma tro som jag. Ursäkta att jag är rakt på sak)

Jag skulle vilja berätta lite av min historia. Tror inte jag gjort det här i gruppen. Det är ingen extrem historia, inte så ovanlig heller.

Jag har aldrig varit mobbad för min kropp, förutom att folk skojat mycket om min panna eftersom den är ovanligt hög. Då har jag fått höra att jag ser flintskallig ut. Ibland önskar jag typ att man kunde plastikoperera pannan så den blev mindre, men egentligen är det en väldigt fåfäng tanke :P jag har den panna jag har.

Ändå har jag tyckt att jag varit ful/tjock under stora delar av mitt liv. Jag har dock sällan erkänt det, vare sig för mig eller för andra. När jag gjorde en utredning på BUP när jag var 15 år fick jag frågan om jag var missnöjd med min kropp. Jag kanske nämnde i förbigående vilka kroppsdelar jag inte gillade, men sedan räknade jag snabbt upp allt jag var nöjd med; ögonen, armarna och sånt. Och psykologen nöjde sig med det. Jag trodde dessutom på det själv. Det kan ha berott på att jag hade en kompis som hatade sin egen kropp extremt mycket. Hon var min bästis, och jag ville stötta henne. Då kan man ju inte säga att man själv känner sig tjock eller ful, eller kanske kan man det. Men då trodde jag inte det.
Jag minns en gång när jag var ännu yngre, 11 år, och stod framför spegeln och inte kunde hitta något vackert i mitt ansikte, jag tyckte allt såg så grovhugget ut, och mitt då korta hår såg ut som en köttbulle. Men det berättade jag inte för någon. Inte heller berättade jag om hur jag under låg- och mellanstadiet dystert hade tänkt att jag säkert aldrig skulle likna de revbenssmala tjejerna i klassen, jag som var överviktig och hade mage istället för revben, deglår istället för spänstiga spiror till ben.

När jag var 16 och 17 tänkte jag inte mycket på min kropp, för då var jag allvarligt psykiskt sjuk i OCD och eventuellt en reaktiv psykos innan OCDn bröt ut fullskaligt. Jag minns dock hur jag en dag stod framför spegel och plötsligt såg mina revben. Jag lyfte ena armen lite, och där var de, ränderna i huden. Sedan förbjöd jag mig att titta på dem, tyckte det var fåfängt att bli imponerad. Till min psykos eller vad det nu var hörde nämligen att jag dels trodde det var syndigt att äta mer än man behövde för att överleva och dels att det var syndigt att bry sig om kroppen. Jag blev inlagd på BUP och vägrade titta på vad vågen visade när de vägde mig, men några dagar senare hade jag glömt säga att jag inte ville höra min vikt, och sköterskan sade den högt. 47 kilo. Det är det minsta jag vägt till den här längden.

När jag var 18 började jag överäta, och till slut började jag gå upp i vikt. jag gjorde några tafatta bantningsförsök, som ledde till ätstörda beteenden med t.ex. kräkningar, men jag gick ändå upp i vikt, ända till 80 kilo. Närj ag nått dit fick jag nog och började banta. Jag fick nog när jag en dag såg mina överarmar återspeglas i en mörk fönsterruta; de var vita och degiga. Denna gång lyckades min bantning, den lyckades för bra rentav. jga skulle gå ner till 65 (även om min drömvikt var 55), men jag kunde inte sluta gå ner och hamnade på vikten 50 kilo. Då fick jag nog. En dag var jag inne på Myrorna och prövade vårklänningar, och alla satt som säckar och gapade fult i bysten. Den enda som passade var en figursydd, hjärtmönstrad lila skjortklänning i storlek 34 (jag vet, det är egentligen inte extremt, men för just mig är det väldigt litet). Den satt riktgt snyggt. Ändå var jag riktigt chockad och fick nog av viktras. Jag vågar påstå att det var detta som gjorde att jag vände om och slapp drabbas av svår anorexi (jag uppnådde inte alla kriterier, men hade jag hållit på längre hade jag gjort det kort därpå).
Till saken hör att jag hade gått hos högskolesköterskan på viktkontroller och samtal varje vecka i flera månader. Hon hjälpte mig att resa mig igen. Jag är ¨å glad för hennes hjälp, för psyk ville inte direkt hjälpa mig, och ätstörningsenheten tyckte att jag redan hade bra hjälp. När jag var hos min läkare på psyk efter att ha nått botten av min viktminskning verkade hon nästan skeptisk, jag hade gått upp tre hekto från min lägsta vikt och vägde 51 kilo med kläder på, och då verkade hon tycka att jag inte hade något problem (men så var det nog ändå inte). Men det var jobbigt att inte känna sig tillräckligt smal, för hjälp.

Jag började gå upp i vikt igen och kom upp i min normalvikt (enligt BMI var vissrligen 50 normalt, ett kilo fråm undervikt, men på just min kropp vr det för lite. Ofta tänker man bara på siffran, inte på kroppen). Det gick bra under knappt ett år, sedan blev jag övervitig. Jag började hetsäta i oktober förra året, då jag hållt mig mellan 60 och 65 i nästan ett år och dessförinnan 58 i ett halvår. Efter jul vägde jag 70. På sommaren vägde jag 80. På hösten vägde jag 90. Då började jag experimentera med kräkningar (OERHÖRT DUM IDÈ, GÖR ALDRIG SÅ!), och ett tag kräktes jag typ varje dag. Min kurator på psyk har dock hjälpt mig att nästintill sluta. Hon är så bra. Och JAG är också bra, som nästan har slutat helt! :D Jag måste dock få mer självkänsla och självförtroende, harså svårt att se mig själv som bra eller duktig..

Nu väger jag 93 kilo och har svårt att gå ner, trots att jag försöker (blandat med hetsätningar... tyvärr). Men jag går iallfall inte upp.

Nu för tiden vill jag gå ner för hälsans skull, inte för utseendets. jag vet att jag ser rätt bra ut, även om jag ofta har svårt att se det; tittat jg i spegeln ser jag bara de enskilda dragen: en näst, två ögon osv, inte en helhet. Men jag mår mycket bättre nu, jag mår riktigt bra!

Skönt att du mår bättre!!