27 February 2015
Det här är jag, en än en gång helt vanlig tjej. Mitt mörkbruna hår hängde oftast över ena axeln i naturliga vågor. Jag var en tyst person, brukade inte dra uppmärksamhet till mig. I skolan v
- Trodde väl att du skulle var här ute, hörde jag en röst säga. Jag behövde inte kolla för att veta att det var Rosie. Hon satte sig ner bredvid mig. - Vad gör du för något? frågade hon. -
- Haha du skulle inte klara av fem minuter av tystnad. Skrattade jag. Kom igen vi går in. - Tror din mamma hade lagat våfflor. Jag tystnade. Såklart hon hade gjort det, varje gång Rosie kom lagade
- Varsågoda tjejer! Jag går upp och jobbar en stund, oroa er inte för disken. Det tar jag hand om sen! sa mamma glatt och ställde fram våfflorna framför oss. Rosie log och började äta direkt.
När Rosie hade glufsat i sig sina våfflor tittade hon upp från tallriken och kollade på min. En liten bit av hörnet var borta på våfflan som låg där men allt annat låg orört. - Stephanie! T
Jag gick med snabba steg ifrån bordet med handen för munnen när hon äntligen slutade mata mig. - Steph... sa Rosie bakom mig. Jag vill inte vara elak, men jag vill inte heller att du ska bli sjuk!
Rosie följde efter mig upp på rummet. - du vet att jag älskar dig och att det var enda anledningen till varför jag gjorde som jag gjorde, sa hon tyst. Jag suckade och försökte kontrollera alla m
Rosie sov hos mig den natten. Hon brukade sova hos mig då hennes föräldrar nästan aldrig var hemma. Men av någon anledning kunde jag inte sova den natten. Jag reste mig upp och började gå fram
Jag vände mig om och kollade på min rygg, suckade av synen. Blåmärken hade ännu en gång börjat bildats längs ryggraden och för kanske hundrade gången i mitt liv svor jag över min hårda ryg
Nästa dag åkte jag och Rosie till parken, det var fortfarande en vecka kvar tills skolan började. - Snälla vi går och målar ansiktsmålning! Snääääälla! bad Rosie mig med en sockersöt rös
- Jag har saknat dig med! Eddie backade lite och granskade mig bekymrat. - Men Steph... Vad har hänt med dig?! Dina armar är ju som pinnar! Du har väl inte börjat med någon av de där löjliga di
- Hon står borta vid ansiktsmålningen, hon vill att vi ska bli målade... - Haha, det vill jag se! Skrattade Eddie och tillsammans gick vi bort till Rosie.
- Haha!! Vad har hänt med dig? Skrattade jag. Eddie hade blivit tvingade att följa med Rosie in och bli målad han också och när han kom ut kunde jag inte hålla mig för skratt. - Vaddå? Är jag
- Jag tycker ändå att jag ser ursnygg ut! sa Eddie bestämt och log stolt. Ska vi gå och äta något? - Ah visst, sa Rosie. Hörde att de säljer jättegoda hamburgare här! Vi gick bort till ett m
- Mmmmm... Den här.. är såååå god! sa Rosie och tog en stor tugga. Du måste smaka! - Haha jag ska, du behöver inte stressa mig! sa Eddie och satte sig bredvid med sin egna hamburgare.
Han lyfte upp burgaren och tog en stor tugga. Man såg att han gillade den. - Det här måste vi göra oftare! sa han med munnen full av mat. - Haha, jag kan inte riktigt ta dig på allvar när du sit
- Rosie, jag är verkligen inte hungrig. sa jag tyst. - Men sluta, jag vet att du är det. Jag talade faktiskt sanning. Jag kände inte av hungern längre. Istället var det bara en konstig känsla i
Direct link:
http://dayviews.com/gid3788182/2015/2/27/