Sunday 15 November 2009 photo 1/2
|
Sunday 15 November 2009 photo 1/2
|
Frida Engblom.
Kan verkligen inte fatta att du är borta. Det går bara inte. Du kan inte vara borta? Det är ju omöjligt. Frida är inte alls död. Det värsta är att jag klandrar mig själv för att du är borta. Jag känner att det dels är mitt fel.
Har suttit hur länge som helst och funderat på vad jag ska skriva. Finns inga passande ord.
Du är den som känt mig bäst i hela mitt liv tror jag. Du litade inte på många alls, och det förstår jag. Men jag visste alla dina hemligheter, för jag var en av dom kanske 2st du litade på .
Du var den utan tvekan starkaste person jag nånsin känt. Efter all jävla skit som hänt i ditt liv så stod du ändå ut. Du ringde mig jämt när du mådde som sämst och jag fick dig alltid att må bättre, men sekunden vi la på, så mådde du lika dåligt igen. Under det senaste året mådde du aldrig bra, och jag förstår dig. Din Borderline gjorde det knappast lättare för dig heller.
Det är så sinnessjukt att det finns människor som kan göra så mot en människa som dom gjort mot dig. Jag kände dig verkligen. och du var sjukt underbar. Kunde prata med dig om minsta lilla problem. under 2-3 år så pratade vi med varann varje dag, jag litade inte på någon så som jag litade på dig, och jag tyckte om dig så mycket. Jämt när vi bråkade, så ringde du alltid senare på kvällen, och vi pratade så länge.
Du fick mig alltid att skolka från skolan tack vare att du jämt ringde mig på kvällen och höll mig kvar i telefonen tills 6-7 på morgonen varje gång, men det var det värt.
Du pratade aldrig om saker, det kunde ta timmar, dagar, och veckor att tvinga ur dig saker som fick dig att må bättre att prata om.
Den senaste tiden vi pratade med varann så var det en så otroligt obehaglig känsla att se att du verkligen var redo att dö, och att du var så jävla lugn om det.
Du lyckades överleva dina försök tack vare att din kropp är så pass vältränad och stark, men sista gången klarade inte din hjärna av det , så du hamnade i en psykos. Under dom där 2-3 veckorna i psykosen så var det så otroligt obehagligt att prata med dig, jag ville verkligen hjälpa dig, men det gick inte på något sätt. Du hade hamnat i din egen värld. Efter dom där 2-3 veckorna så mindes du nästan inte ett ord du hade sagt till mig.
Jag lyckades prata dig ur det flera gånger, att för min skull stanna, men varje natt när vi la på, så visste jag att det inte var lång tid kvar, men ja vägrade inse det. Jag minns inte hur många gånger jag skrek och grät i telefonen men du var så pass bestämd att du bara försökte lugna mig att det är bäst för dig och det måste jag förstå.
Egentligen förstår jag det Frida, men jag vill ändå inte förstå det. Du fanns alltid där för mig. ALLTID. du kommer aldrig mer finnas för mig. ALDRIG
Har smsat dig i hopp om att du ska svara. ändå fast jag vet att du är borta så gör jag det. Varför?
Jag vet inte vad som händer efter livet, så om du på något sätt läser det här, så ska du veta att jag inte är arg på dig,och inte besviken. Jag är bara ledsen. Jag känner verkligen att det är mitt fel, jag skulle ha känt att det var något speciellt den dagen och ringt upp dig och pratat dig ur det som jag gjort flera gånger förut. Då kanske du hade levt idag. Förlåt för att jag inte ringde, skulle jag få göra något ogjort så skulle det vara det.
Känns som en bit av mig har försvunnit, och den biten kommer aldrig nånsin komma tillbaka.
R.I.P Frida engblom