February
Friday 24 October 2008 photo 1/1
|
Om någon vill läsa, så kan dom få läsa detta, detta är historien om min bror Niklas korta intensiva liv!
Min ängel Niklas
Historien om min lillebror
R.I.P Niklas Mattias Thulin, min älskade lillebror
Jag vaknar med en dov, tung känsla i hela kroppen. Ligger en stund och känner efter; det känns som ett stort, tomt svart hål i magen. Rummet är fylt av skuggor som kryper närmare, ett skrik växer inom mig och vetenskapen slår mig i ett slag. Ett hårt slag, ett skoningslöst slag.
Fem dagar tidigare föddes min andra son. En väldigt snabb förlossning gjorde att pojken inte mådde så bra, han var blå och medtagen men behövde enligt personalen bara vila upp sig i en kuvös för att må bättre. Efter en stund gick Peter, min sambo, och jag till barnavdelningen för att titta till våran lilla gosse. Vi möttes av barnskrik, vi såg bekymrade föräldrar, små, små barn och det var full aktivitet överallt. Vi fann kuvösen med vårt barn till slut och när jag såg pojken så vällde kärleken över mig. Detta lilla knyte jag burit i nio månader, sjungit för och glatt mig åt, låg i det lilla lilla utrymmet bakom glasväggarna. Inte kunde det väl vara något fel på honom?
Vi tittade försiktigt, som om vi inte vågade se, och fann att den lille fortfarande var blå och hans lilla bröst hävdes hastigt upp och ner som i ansträngning att fånga livet och hålla fast vid det. Sköterska förklarade med låg röst att pojken inte var riktigt bra; de hade gjort en lungröntgen, men där hade inga fel funnits. Nu skulle de undersöka hjärtat med ultraljud för att utesluta hjärtfel.
En timma fick vi vänta och tankarna snurrade runt, men ändå kunde jag inte tro att mitt bran var sjukt. Hoppet fanns kvar ända tills de kom tillbaka. Ingen runt kuvösen vågade se oss i ögonen och då visste jag att det var något var inte som det skulle, något var galet.
Läkaren tog in oss i ett rum och fastän han talade i en halvtimma så var de ända ord som fastnade i mitt huvud: "Er son har ett svårt hjärtfel, jag ger honom 50 procents chans att överleva." Jag grät och vägrade tro det. Inte kunde väl våran lilla, vackra pojke vara så sjuk?
Ambulansen som förde vårt lilla barn till Östra och deras specialister, körde om oss på vägen till Göteborg. Vi möttes av fantastisk personal med värme i blicken och som omgavs av en glans av kompetens. Hoppet växte inom oss, han klarar sig nog. En liten stund senare hölls ett nöddop. Niklas fick pojken heta. Personalen ställde upp och sjöng psalmer, pojken låg i mina armar, Peter grät men hoppet glödde inom mig, som en flamma, den största flamman. Kärlekens flamma. Inte kunde väl Gud nu ta ifrån mig detta barn, kunde inte Han se hur älskad vår lille son var? En fin liten nalle fick Niklas som skulle vaka över honom när vi inte var där.
Operationen nästa dag var lyckad, Niklas fick bättre färg och alla värden blev betydligt bättre. Hela kvällen stod jag och smekte det lilla huvudet, drog in hans doft, en blandning av babydoft och lukten av sjukhus. Han var så vacker, så perfekt.
Natten kom med komplikationer, Nikles blev sämre, något var fel. En ny undersökning visade ytterligare fel på hjärtat och en ny operation var nödvändig. Den utfördes dagen efter, och även om operationen var väldigt komplicerad, var den även lyckad. "Vår lille tiger" kommer att klara det, sjöng det inom mig. Jag trodde så starkt på det och jag kände mig lugn.
När det senare ringde på mitt rum rasade allt, för rösten i telefonen som lät; "Det är inte så bra här nu, kan du komma direkt?", var inte en positiv röst. Jag sprang, vägen kändes oändlig, mina ben var tunga och mitt hjärta bultade som tusen, tusen släggor i en betongvägg. I rummet där Niklas låg var det fullt av folk. En gav Niklas hjärtmassage, en ventilerade honom och en tredje pumpade i medicin som läkaren gav rappa order om. Allting, hela min värd bara snurrade runt. Förtvivlad grät jag och bad till Gud och förbannade Gud om vartannat. Det gjorde så ont i mig, en mäktigare smärta som kändes helt fysiskt, hade jag aldrig upplevt. Det skar som knivar i hela kroppen. Ville så förtvivlat att läkarna skulle göra något och samtidigt att de skulle låta honom vara; stackaren hade ju redan gått igenom så mycket på dessa fem dagar som han levt. Efter fyrtiofem minuter gav de upp, Niklas var död och om hjärtan kunde brista och krossas så hade mitt gjort det vid det tillfället.
De lade honom i min famn; han var varm men alldeles livlös. Hans lilla hand kramade inte längre mitt finger som den gjort förr och hans hjärta slog inga slag. Mitt vackra lilla barn levde inte längre och aldrig, aldrig skulle jag få se han lilla vackra mun le.
Värken i magen tar ny fart, skriket som fastnat i halsen kommer ut. Skuggorna är verkliga, detta är mörkret som jag ska leva i nu. Jag plockar upp Niklas nalle, känner dess lukt som är vårat barns, våran sons lukt. Jag tar ett djupt andetag och släpper fram gråten....
Detta skrev min mamma, det är hennes historia och det är en sann sådan. Mamma är helt fantastisk, jag skulle nog inte klara att gå igenom något sådant som hon gjorde dom fem dagarna. Sa jag fem dagarna? Jag menar hela hennes liv! Detta är inte ett sånt sår som läker, allihop! Detta är sann smärta. Jag beundrar min mamma så mycket för detta, att hon har kunnat fortsätta med sitt liv. Ja, kort sagt; MIN MAMMA ÄR UNDERBAR!!
Jag kan se kärleken
Snälla gråt ej mer
det är ej som ni tror
att jag på vita mjuka moln
ser på er ner
Här finns bäckar och brus
och lindar som sig böjer
i vindarnas sus
ni behöver ej längre sörja
ty hela ert liv
kan jag i närhet följa
trots att vi på jorden ej till-
sammans får vara
i tankarna finns ni alltid
så är det bara
vi är många små
som väntar på att jordens tid
skall försvinna
och att vi varandra
äntligen skall återfinna
jag längtar ej ner
men längtar efter att få krama er
för jag kan se
all den kärlek ni vill ge mig.
Jag är säker på att Niklas, min underbara lillebror, som skulle fyllt 16 år den 18:e juli 2007, ser ner på mig just nu. Jag hoppas att du tänker på mig Niklas, för du finns i mina tankar. Jag torkar bort denna tår från min kind, jag vet inte om det är av glädje eller sorg, av sorgen att jag aldrig fick lära känna dig på jorden, eller av glädjen att jag vet att jag kommer få göra det, när vi ses, uppe bland molnen.
Jag älskar dig Niklas
R.I.P
Until we meet again
Btw, måste tillägga en sak, låter som att jag är hjärtekrossad av detta, fast ta de lugnt fan, de va så längesen, ja, så längesen så jag knappt minns det:)
Jag är faktiskt glad idag:)
Historien om min lillebror
R.I.P Niklas Mattias Thulin, min älskade lillebror
Jag vaknar med en dov, tung känsla i hela kroppen. Ligger en stund och känner efter; det känns som ett stort, tomt svart hål i magen. Rummet är fylt av skuggor som kryper närmare, ett skrik växer inom mig och vetenskapen slår mig i ett slag. Ett hårt slag, ett skoningslöst slag.
Fem dagar tidigare föddes min andra son. En väldigt snabb förlossning gjorde att pojken inte mådde så bra, han var blå och medtagen men behövde enligt personalen bara vila upp sig i en kuvös för att må bättre. Efter en stund gick Peter, min sambo, och jag till barnavdelningen för att titta till våran lilla gosse. Vi möttes av barnskrik, vi såg bekymrade föräldrar, små, små barn och det var full aktivitet överallt. Vi fann kuvösen med vårt barn till slut och när jag såg pojken så vällde kärleken över mig. Detta lilla knyte jag burit i nio månader, sjungit för och glatt mig åt, låg i det lilla lilla utrymmet bakom glasväggarna. Inte kunde det väl vara något fel på honom?
Vi tittade försiktigt, som om vi inte vågade se, och fann att den lille fortfarande var blå och hans lilla bröst hävdes hastigt upp och ner som i ansträngning att fånga livet och hålla fast vid det. Sköterska förklarade med låg röst att pojken inte var riktigt bra; de hade gjort en lungröntgen, men där hade inga fel funnits. Nu skulle de undersöka hjärtat med ultraljud för att utesluta hjärtfel.
En timma fick vi vänta och tankarna snurrade runt, men ändå kunde jag inte tro att mitt bran var sjukt. Hoppet fanns kvar ända tills de kom tillbaka. Ingen runt kuvösen vågade se oss i ögonen och då visste jag att det var något var inte som det skulle, något var galet.
Läkaren tog in oss i ett rum och fastän han talade i en halvtimma så var de ända ord som fastnade i mitt huvud: "Er son har ett svårt hjärtfel, jag ger honom 50 procents chans att överleva." Jag grät och vägrade tro det. Inte kunde väl våran lilla, vackra pojke vara så sjuk?
Ambulansen som förde vårt lilla barn till Östra och deras specialister, körde om oss på vägen till Göteborg. Vi möttes av fantastisk personal med värme i blicken och som omgavs av en glans av kompetens. Hoppet växte inom oss, han klarar sig nog. En liten stund senare hölls ett nöddop. Niklas fick pojken heta. Personalen ställde upp och sjöng psalmer, pojken låg i mina armar, Peter grät men hoppet glödde inom mig, som en flamma, den största flamman. Kärlekens flamma. Inte kunde väl Gud nu ta ifrån mig detta barn, kunde inte Han se hur älskad vår lille son var? En fin liten nalle fick Niklas som skulle vaka över honom när vi inte var där.
Operationen nästa dag var lyckad, Niklas fick bättre färg och alla värden blev betydligt bättre. Hela kvällen stod jag och smekte det lilla huvudet, drog in hans doft, en blandning av babydoft och lukten av sjukhus. Han var så vacker, så perfekt.
Natten kom med komplikationer, Nikles blev sämre, något var fel. En ny undersökning visade ytterligare fel på hjärtat och en ny operation var nödvändig. Den utfördes dagen efter, och även om operationen var väldigt komplicerad, var den även lyckad. "Vår lille tiger" kommer att klara det, sjöng det inom mig. Jag trodde så starkt på det och jag kände mig lugn.
När det senare ringde på mitt rum rasade allt, för rösten i telefonen som lät; "Det är inte så bra här nu, kan du komma direkt?", var inte en positiv röst. Jag sprang, vägen kändes oändlig, mina ben var tunga och mitt hjärta bultade som tusen, tusen släggor i en betongvägg. I rummet där Niklas låg var det fullt av folk. En gav Niklas hjärtmassage, en ventilerade honom och en tredje pumpade i medicin som läkaren gav rappa order om. Allting, hela min värd bara snurrade runt. Förtvivlad grät jag och bad till Gud och förbannade Gud om vartannat. Det gjorde så ont i mig, en mäktigare smärta som kändes helt fysiskt, hade jag aldrig upplevt. Det skar som knivar i hela kroppen. Ville så förtvivlat att läkarna skulle göra något och samtidigt att de skulle låta honom vara; stackaren hade ju redan gått igenom så mycket på dessa fem dagar som han levt. Efter fyrtiofem minuter gav de upp, Niklas var död och om hjärtan kunde brista och krossas så hade mitt gjort det vid det tillfället.
De lade honom i min famn; han var varm men alldeles livlös. Hans lilla hand kramade inte längre mitt finger som den gjort förr och hans hjärta slog inga slag. Mitt vackra lilla barn levde inte längre och aldrig, aldrig skulle jag få se han lilla vackra mun le.
Värken i magen tar ny fart, skriket som fastnat i halsen kommer ut. Skuggorna är verkliga, detta är mörkret som jag ska leva i nu. Jag plockar upp Niklas nalle, känner dess lukt som är vårat barns, våran sons lukt. Jag tar ett djupt andetag och släpper fram gråten....
Detta skrev min mamma, det är hennes historia och det är en sann sådan. Mamma är helt fantastisk, jag skulle nog inte klara att gå igenom något sådant som hon gjorde dom fem dagarna. Sa jag fem dagarna? Jag menar hela hennes liv! Detta är inte ett sånt sår som läker, allihop! Detta är sann smärta. Jag beundrar min mamma så mycket för detta, att hon har kunnat fortsätta med sitt liv. Ja, kort sagt; MIN MAMMA ÄR UNDERBAR!!
Jag kan se kärleken
Snälla gråt ej mer
det är ej som ni tror
att jag på vita mjuka moln
ser på er ner
Här finns bäckar och brus
och lindar som sig böjer
i vindarnas sus
ni behöver ej längre sörja
ty hela ert liv
kan jag i närhet följa
trots att vi på jorden ej till-
sammans får vara
i tankarna finns ni alltid
så är det bara
vi är många små
som väntar på att jordens tid
skall försvinna
och att vi varandra
äntligen skall återfinna
jag längtar ej ner
men längtar efter att få krama er
för jag kan se
all den kärlek ni vill ge mig.
Jag är säker på att Niklas, min underbara lillebror, som skulle fyllt 16 år den 18:e juli 2007, ser ner på mig just nu. Jag hoppas att du tänker på mig Niklas, för du finns i mina tankar. Jag torkar bort denna tår från min kind, jag vet inte om det är av glädje eller sorg, av sorgen att jag aldrig fick lära känna dig på jorden, eller av glädjen att jag vet att jag kommer få göra det, när vi ses, uppe bland molnen.
Jag älskar dig Niklas
R.I.P
Until we meet again
Btw, måste tillägga en sak, låter som att jag är hjärtekrossad av detta, fast ta de lugnt fan, de va så längesen, ja, så längesen så jag knappt minns det:)
Jag är faktiskt glad idag:)
Comment the photo
18 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/gilligan/284568755/
Visa toppen
Show footer