February
Tuesday 1 December 2009 photo 1/1
|
1 december.
Det var ett år sedan nu, som allt startade.
Jag hade spenderat hela helgen med Bea och nördat, som vi alltid gjorde när vi träffades, vi hade nördat Final Fantasy och Fire Emblem och Golden Sun och Tales Of Symphonia.
När jag var hos Bea, hade jag fått ont i ena sidan. Det var i vänster sida, ungfär vid ljumsken.
Jag åkte till skolan och gick till sjuksköterskan, som sa att, ja, det kanske är urinvägsinfektion, så ni borde nog ringa vårdcentralen. Mamma ringde och vi fick en tid direkt. Hon där på vårdcentralen hade tydlig inte velat ta emot oss först, men sen när mamma nämnde urinvägsinfektion fanns det direkt tid.
Jag minns att jag fick gå mitt i en SO-lektion. Under någons redovisning.
Det var sista gången jag var i skolan på 2 månader.
Vi åkte dit och jag lämnade blodprov. Jag och mamma visste ju inte riktigt vad det handlade om, så när läkaren sa att jag hade hälften så högt blodvärde som jag borde haft... Oj.
Mitt blodvärde låg nere på hälften. Där hade vi förklaringen till varför jag hade varit så trött, frusit och inte orkat på den allra senaste tiden.
Men hur kan jag ha så lågt blodvärde?
Läkaren ställde lite frågor till mig.
Var det blod i avföringen?
Jajo, lite kanske...
Var det mycket eller lite?
Ganska mycket...
Hur ofta?
Varje gång...
Jag såg hur chockad läkaren blev när jag sa det. Mamma också. Hon hade nog vetat om det, men inte att det var så mycket som det var. Mitt låga blodvärde berodde på att jag förlorat blod regelbundet under en längre period så kroppen inte hunnit göra nytt.
Läkaren skickade oss till Östra Sjukhuset. Jag tänkte inte så mycket på det, jag var mest arg för att jag hade missat bamba. Det var pasta och skinksås.
Jag gick till skolsköterskan som sa till mig att, dom kommer nog vilja att ni stannar över på sjukhuset nu när ditt blodvärde är så lågt. Var beredd på det.
Ojsan?
Jag och mamma åkte dit och jag hamnade direkt på en avdelning där jag fick ipumpat mig blod. Alla sköterskor där var helt förvånade av att jag ens kunde stå upp, med tanke på mitt dåliga blodvärde.
Jag har missat en viktig sak här. Jag minns inte riktigt när det startade, jag tror att det var 6 månader eller nåt, som magen började bli konstig. Diareer och blod. Det kanske låter konstigt att man inte reagerar när man har 5 blodiga diareer om dagen, men jag vande mig. Man vänjer sig och tänker inte så mycket på det.
Jag blev iallafall ipumpad blod på sjukshuset. Jag minns att jag träffade en väldigt trevlig ung läkare som var den första som undersökte mig, och jag minns nu att frågor han ställde om hur det hade varit, det minns jag nu att så var det. Jag mindes det inte då, men nu gör jag det. Att det var en liten period där jag ibland mådde illa efter att jag hade ätit och kräktes upp maten, t.ex.
Veckan som kom är lite suddig. Jag minns att jag blev helt förstörd för att jag inte fick äta för att jag skulle göra en undersökning av ändtarmen. Jag minns att dom sa till mig; "Du har nog en kronisk sjukdom i tarmen som du kommer ha hela livet, här får du lite tabletter du kommer att äta och kom sedan tillbaka imorgon."
Jag mådde verkligen skit när jag kom hem. Trött och magen ville verkligen inte. Vi åt en underbar middag, kotletter med sås och potatis, det var så underbart gott. Det var det sista jag åt på 3 veckor.
Magen kraschade efter det. Den natten vaknade jag en gång i timmen av smärtorna i magen och var tvungen att gå på toa. Färden med bil till sjukhuset var ett helvete, det var iPoden och Smile DK som klarade mig det.
Sedan låg jag i det där sjukhusrummet jag hade kommit till för exakt ett år sedan i 3-4 veckor. Jag fick alla möjliga sorters dropp, vid tillfällen hade jag 4 olika dropp i mig, båda armvecken och handryggarna. Jag fick smärtstillande var... jag minns inte, om det var var sjätte timma, för annars skrek jag av smärtan från magen. Jag fick vätskeersättning och sedan näringsgrejs, vitt drop jag fick i mig. Jag gick på toa en gång i halvtimman kanske. De kom in och tog blod från mig lite hela tiden, det var jobbigast mitt på natten när jag sov. Till slut vaknade jag inte ens av att dom kom in. Nån gång så började jag kräkas upp galla. Jag vet inte hur många sådana där små påsar jag gjorde av med, men jag spydde grön, gul och svart galla. När det var över, efter kanske 2 dagar, så började jag producera helt sjuka mängder saliv. Då gjorde jag slut på ännu fler plastgrejer, eftersom jag fick spotta ungefär varannan minut.
Antingen mamma eller pappa var med mig hela tiden. Jag hade någon hos mig dygnet runt den knappa månaden jag låg på sjukhuset. Tack mamma och pappa, jag älskar er så mycket.
Sjukhuspersonalen, jag måste tacka er också. Ni var så galet underbara. Jag vet inte vad jag ska säga.
När jag blev bättre, när det började närma sig jul, så tittade jag på film hela tiden. Sedan så var teven på i mitt rum hela tiden när det var det där med... Det var några som stängde in sig i en glasbur på ett torg i Malmö och hade radio/tv-sändning därifrån i jag vet inte hur många dagar. Tack, ni räddade mig verkligen <3
Jag gick ner 25 kg på sjukhuset.
Det jag hade mest ångest över var INTE att jag hade fått en sjukdom som jag skulle ha hela livet, ta medicin för hela livet, utan det var att jag kanske inte skulle kunna äta julmaten.
Jag åt för första gången 2 dagar innan julafton. Det var en ostfralla. Jag orkade den inte.
1 år sedan. Ett år sedan det hände. Allt har bara gått så bra sedan dess.
Tack för att ni läste! Om någon ens gjorde det.
Det var ett år sedan nu, som allt startade.
Jag hade spenderat hela helgen med Bea och nördat, som vi alltid gjorde när vi träffades, vi hade nördat Final Fantasy och Fire Emblem och Golden Sun och Tales Of Symphonia.
När jag var hos Bea, hade jag fått ont i ena sidan. Det var i vänster sida, ungfär vid ljumsken.
Jag åkte till skolan och gick till sjuksköterskan, som sa att, ja, det kanske är urinvägsinfektion, så ni borde nog ringa vårdcentralen. Mamma ringde och vi fick en tid direkt. Hon där på vårdcentralen hade tydlig inte velat ta emot oss först, men sen när mamma nämnde urinvägsinfektion fanns det direkt tid.
Jag minns att jag fick gå mitt i en SO-lektion. Under någons redovisning.
Det var sista gången jag var i skolan på 2 månader.
Vi åkte dit och jag lämnade blodprov. Jag och mamma visste ju inte riktigt vad det handlade om, så när läkaren sa att jag hade hälften så högt blodvärde som jag borde haft... Oj.
Mitt blodvärde låg nere på hälften. Där hade vi förklaringen till varför jag hade varit så trött, frusit och inte orkat på den allra senaste tiden.
Men hur kan jag ha så lågt blodvärde?
Läkaren ställde lite frågor till mig.
Var det blod i avföringen?
Jajo, lite kanske...
Var det mycket eller lite?
Ganska mycket...
Hur ofta?
Varje gång...
Jag såg hur chockad läkaren blev när jag sa det. Mamma också. Hon hade nog vetat om det, men inte att det var så mycket som det var. Mitt låga blodvärde berodde på att jag förlorat blod regelbundet under en längre period så kroppen inte hunnit göra nytt.
Läkaren skickade oss till Östra Sjukhuset. Jag tänkte inte så mycket på det, jag var mest arg för att jag hade missat bamba. Det var pasta och skinksås.
Jag gick till skolsköterskan som sa till mig att, dom kommer nog vilja att ni stannar över på sjukhuset nu när ditt blodvärde är så lågt. Var beredd på det.
Ojsan?
Jag och mamma åkte dit och jag hamnade direkt på en avdelning där jag fick ipumpat mig blod. Alla sköterskor där var helt förvånade av att jag ens kunde stå upp, med tanke på mitt dåliga blodvärde.
Jag har missat en viktig sak här. Jag minns inte riktigt när det startade, jag tror att det var 6 månader eller nåt, som magen började bli konstig. Diareer och blod. Det kanske låter konstigt att man inte reagerar när man har 5 blodiga diareer om dagen, men jag vande mig. Man vänjer sig och tänker inte så mycket på det.
Jag blev iallafall ipumpad blod på sjukshuset. Jag minns att jag träffade en väldigt trevlig ung läkare som var den första som undersökte mig, och jag minns nu att frågor han ställde om hur det hade varit, det minns jag nu att så var det. Jag mindes det inte då, men nu gör jag det. Att det var en liten period där jag ibland mådde illa efter att jag hade ätit och kräktes upp maten, t.ex.
Veckan som kom är lite suddig. Jag minns att jag blev helt förstörd för att jag inte fick äta för att jag skulle göra en undersökning av ändtarmen. Jag minns att dom sa till mig; "Du har nog en kronisk sjukdom i tarmen som du kommer ha hela livet, här får du lite tabletter du kommer att äta och kom sedan tillbaka imorgon."
Jag mådde verkligen skit när jag kom hem. Trött och magen ville verkligen inte. Vi åt en underbar middag, kotletter med sås och potatis, det var så underbart gott. Det var det sista jag åt på 3 veckor.
Magen kraschade efter det. Den natten vaknade jag en gång i timmen av smärtorna i magen och var tvungen att gå på toa. Färden med bil till sjukhuset var ett helvete, det var iPoden och Smile DK som klarade mig det.
Sedan låg jag i det där sjukhusrummet jag hade kommit till för exakt ett år sedan i 3-4 veckor. Jag fick alla möjliga sorters dropp, vid tillfällen hade jag 4 olika dropp i mig, båda armvecken och handryggarna. Jag fick smärtstillande var... jag minns inte, om det var var sjätte timma, för annars skrek jag av smärtan från magen. Jag fick vätskeersättning och sedan näringsgrejs, vitt drop jag fick i mig. Jag gick på toa en gång i halvtimman kanske. De kom in och tog blod från mig lite hela tiden, det var jobbigast mitt på natten när jag sov. Till slut vaknade jag inte ens av att dom kom in. Nån gång så började jag kräkas upp galla. Jag vet inte hur många sådana där små påsar jag gjorde av med, men jag spydde grön, gul och svart galla. När det var över, efter kanske 2 dagar, så började jag producera helt sjuka mängder saliv. Då gjorde jag slut på ännu fler plastgrejer, eftersom jag fick spotta ungefär varannan minut.
Antingen mamma eller pappa var med mig hela tiden. Jag hade någon hos mig dygnet runt den knappa månaden jag låg på sjukhuset. Tack mamma och pappa, jag älskar er så mycket.
Sjukhuspersonalen, jag måste tacka er också. Ni var så galet underbara. Jag vet inte vad jag ska säga.
När jag blev bättre, när det började närma sig jul, så tittade jag på film hela tiden. Sedan så var teven på i mitt rum hela tiden när det var det där med... Det var några som stängde in sig i en glasbur på ett torg i Malmö och hade radio/tv-sändning därifrån i jag vet inte hur många dagar. Tack, ni räddade mig verkligen <3
Jag gick ner 25 kg på sjukhuset.
Det jag hade mest ångest över var INTE att jag hade fått en sjukdom som jag skulle ha hela livet, ta medicin för hela livet, utan det var att jag kanske inte skulle kunna äta julmaten.
Jag åt för första gången 2 dagar innan julafton. Det var en ostfralla. Jag orkade den inte.
1 år sedan. Ett år sedan det hände. Allt har bara gått så bra sedan dess.
Tack för att ni läste! Om någon ens gjorde det.
Comment the photo
tack! <3 Det känns så nu <3<br />
Du är otroligt strak hjärtad <3
Jag minns detta för ett årsedan men jag minns bara en extrem tom he . Jag minns so lektionen som du försvann och de tog någrda dagar innan jag visste vart du tagit vägen då du på morgonen skriver jag ligger på sjukhus men jag mår bra säg inget till dem andra menjag är nog snart tillbaka och de visade sig ta längre tid och ja vi hördes av någon gång men oftast var du helt slut och när jag ringde så sov du. När jag började förstå vikten av din sjukdom blev jag vätt skrämd trodde jag aldrig skulle se dig leva ditt liv normalt igen :S<3
Men vad fel jag hade och de e jag så sjukt lycklig över. Du är stark gumman <3 Jag är så jävla stolt över dig att du är den du är idag och dedn tiden fick de mig att stanna upp och vakna till<3. Älskar dig gumman <33.
Du är helt jävla otrolig och jag bara rös igenom allt jag läste <3.
Bara att fokusera framåt för de är just dit vi är på väg <3
Ett år men nu är du starkare än någonsin <3 Jag förstår allt eftersom jag var med mitt i allat och de är med tårarna i ögonen jag säger vad va de som hände de var den enda menningen jag hade inom mig i ca 1-2 månader men nu vet jag <3. Du gick igenom perioden som bara skulle göra dig starkare. Du fick ett snesteg om man får kalal de de. Men du reste dig upp och du är så jävla duktig och så sjukt stark
Ne nu ka jag sluta tjata xD Men jag minns och jag kan bara säga du har gjort en enorm resa och den resa du gjort är helt otrolig<3. Bara du skulle klara en sån sak <3
Det var ju skumt för er också, shit, jag vet ju bara hur det var från min synvinkel...<br />
<br />
Tack <3
Jag visste inte att det va så dåligt.
Jag älskar dig Fanny<33
24 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/glittriginuti/427910740/
Visa toppen
Show footer