October
Tuesday 16 March 2010 photo 3/3
|
Flickan i ladan.
Hämnden
¨Jag vill inte, men jag måste. Jag vet att jag kommer ångra mig, det ända sättet att tysta dom är att göra det.
Jag står inte ut med deras tjat länge till, och jag vet att jag kommer ångra mig. Men jag har hört deras rop
om hjälp och tjat om förändring i en längre tid. Och jag vet att det här är den ända vägen till tystnat och frid.
Deras röster gör mig galen, det skär i öronen på mig och det ekar. Nu när det äntligen ska ske, när jag äntligen
kommer att kunna slippa höra deras tjat, och dom vet om det. Ekar rösterna högre än förr i mitt huvud, och jag vet
att det är det jag måste göra. Den ända utvägen, jag vill inte, jag kan inte, men jag måste.. Jag vill inte, jag vill verkligen
inte..¨
Mitt hjärta slår dubbla slag och jag hör rösterna eka i mitt huvud när jag närmar mig dörren till deras rum där dom ligger och sover.
Jag öppnar dörren, försiktigt, eftersom att jag vet att den knarrar, det har den alltid gjort, så länge jag kan minnas, pappa har
aldrig orkar fixa det, och eftersom att dom är lättväckta, måste jag göra det försiktigt.
Ju närmare jag kommer dom, liggandes i sängen, hjälplösa och så djupt inlindade i drömmar, så hör jag rösterna, men den här gången
ännu starkare än förut, och jag vet, jag vet att det är fel. Men ju mer jag försöker att tysta dom och på mig att lämna mig ifred, så blir det bara värre
jag står som sagt inte ut länge till, det här är det enda som behövs för att få dom att vara tysta. Bara det går snabbt, så att jag får det gjort, då har jag
ingenting att ora mig för, för då slipper jag rösterna, vad som helst, bara jag slipper dom, eller ja, nästan vad som helst, förutom det här.
Men det måste göras för att frid. Jag måste, men jag vill inte.
Jag ser på dom, dom som skapade mig, min livskraft, min lycka, mitt allt, dom ligger i sängen och sover. Som små barn, rösterna
försvinner för en liten stund, men jag kan verkligen inte förstå att jag låter rösterna vinna. Men eftersom att dom bara blir starkare och starkare
så måste jag göra det. Oavsätt hur jobbigt det blir för mig, som kommer jag att göra det, bara jag slipper allt.
Det är svårt att förstå själv, hur jag kan tillåta det att gå så långt, att jag viker mig för ¨Demonerna¨.. Men det måste bli gjort, idag.
Nu eller aldrig, jag sträcker mig över sängkanten och pussar min mamma lätt över pannan, sen stryker jag min hand genom min
pappas tjocka gyllenbruna hår, sådär som han älskar att jag gör. Samtidigt som jag känner en tår sakta rinner för min kind, hör jag rösterna igen.
Men denna gång är dom agresiva och väldigt bestämda.
¨Gör det, gör det nu! Du vet lika bra som oss att du inte älskat dom på riktigt, tänk dig allt dom har gjort mot dig!
Är det verkligen det du är värd? Att dom inte kan acceptera dig för din sjukdom och därför särbehandla dig och dina syskon
från varandra? Är det det?! Visa att du har fått nog, det måste få ett slut, vi är här för att hjälpa, ingenting annat! Nu gör du som vi säger
till dig att göra, det finns ingen återvändo nu. Det här är det sista steget, till lycka. Och glöm inte att det är vad du är värd,
lycka, ingenting annat. Bevisa vem du är, att du kan.¨
Dom säger det om och om igen, det ekar, och det gör mig stressad. Jag gråter, men tyst, så att dom inte vaknar. Sen kollar jag på fotografiet
som jag håller i handen, fotografiet på mig, mamma, pappa, Kim, Philip och Jesper, när jag låg på sjukhus, efter att ha skurit av
pulsådern i min högerhand, med hopp om lycka. Nu vet jag vad dom menar, ¨Demonerna¨, dom vill ju bara hjälpa. Jag känner
hur en känsla blandat med ilska och hat stiger inom mig, men samtidigt kan jag inte förstå, det va inte deras fel att jag gjorde det.
Det va Han.
Han som va min barnvakt när jag va liten, han som drog sig till mig, och inte min andra syster Kim, han som visade mig hur
man rullade en cigarrett, hans som fick mig att hata mig själv.
Kan fortfarande inte förstå, hur en vuxen man kan göra så mot något så litet och oskyldigt? Det är någonting som sitter kvar än idag. Det va han som
fick mig att se på killar, på ett annat sätt. Han som tog min oskuld. ¨Monstret¨.. Han som gjorde förändrade mitt liv till ett rent helvete!
Men nu måste jag få det gjort, samtidigt som jag står och tvekar på ifall jag ska göra det eller inte, så hör jag rösterna i mitt huvud eka högre och högre, jag står inte ut. Jag måste göra det för att få tyst på dom.
Det är så det måste bli, jag trycker knivbladet mot min handflata och biter mig i läppen samtidigt som jag tvekar men samtidigt laddar upp för att göra det, jag känner blodsmaken i munnen när jag biter ihop läppen för smärta i handen och jag känner att jag har gråten i halsen, en stor klump av ångest och smärta, en stor knut i bröstet, vilket bara blir värre och värre, jag orkar inte mer, jag måste göra det. Samtidigt som jag känner en tår rinna ner för min kind och jag känner blodet rinna nerför min hand och hamnar som ett vackert täcke på den vita mattan som snabbt kommer att byta färg till rött, vet jag att om jag inte gör det snart, kommer jag få stå ut med dom, och det orkar jag inte. Men jag vet ändå att det här är fel, varför tvingar dom mig göra det? Visst att jag inte kan förstå att dom har satt all skuld på mig, men jag vet att jag gjorde fel som skar mig förut, men det är inte mitt fel, jag ville bli fri.. Men sen jag gjorde det och hamnade på sjukhuset första gången har det bara blivit värre. Det här är det enda sättet att stoppa allt, så att det inte fortsätter. Okej, nu är jag beredd. Känner den vassa knivbladen mot min handflata än en gång, och denna gång känner jag att jag gör det, jag gör det. Bara jag får ett slut på allt. Nu tvekar jag inte längre! Måste få det gjort. Samtidigt som jag lutar mig över sängen och är redo på att göra det känner jag att klumpen i bröstet lättar och allt slutar i tårar. Tårarna rinner, men jag bryr mig inte, jag börjar med mamma, min älskade mamma. Claudia Paulina Joséphine Danielsson hon som födde mig, hon som tog mig till detta helvete. Hon ska vara mitt första offer, rösterna har fått mig att göra saker jag har ångrat förr, men det här är det värsta, men det bästa för mig. Jag lutar mig över sängen och tar fram kniven som legat vid min troskant hela tiden. Nu gör jag det, finns ingen återvändo, jag gråter men samtidigt som jag känenr mina mungipor sakta glida upp. Jag tar fram kniven och hugger henne, hugger henne, om och om igen, tills jag ser blodet rinna ur munnen på henne. Nu finns ingen ångest kvar. Jag känner bara lättnad, om att jag äntligen fått min hämnd, skönt! Nu är det min fars tur, Damien Alexander Philip Danielsson, min far. Ser på honom och lutar mig fram över hans svala ansikte, viskar tyst i hans öra.
¨Förlåt pappa, förlåt, nu får du din frid, du behöver inte tacka, du vet att jag älskar dig, sov nu käre far, vi ses snart igen, det lovar jag dig.¨
Jag sätter mig över honom och börjar hugga han också, blodet från hans mage och hals skvätter på mitt vita nattlinne, och jag kan inte sluta, oavsett hur mycket jag än försöker. Det är så skönt, nu har jag äntligen fått det gjort. När jag väl har lyckats sluta upp med allt så pussar jag båda två lätt över pannan, ställer mig i dörröppningen och ler.
När jag går förbi rummet där mina syskon ligger, lika livlösa som mina föräldrar och jag ser Kim min älskade storasyster ligga där, hennes ögon stirrar, men hennes blick är så tom, det är förens nu jag förstår vad jag har gjort. Och lilla Jesper, min yngsta bror. Den minsta i gänget, han va bara sex, han fick inte ens leva sitt liv, för att han hade en så pass dum idiotisk stora syster som jag och inte ens jag kan känna skuld av det efteråt, jag tar kniven jag har huggit dom med, tittar på den, och slickar av blodet. Nu finns dom i mig, jag har deras blod i mig. Och vad som än händer nu, kommer jag aldrig att få tillbaka det, allt som jag har – det är försent…
Skuld
Jag vaknar på morgonen dagen efter av att solen lyser in i mina ögon och att jag hör bilar utanför. Låter som om folk utanför är hysteriska, men varför?
¨Jag gick förbi med hunden imorse och skulle gå förbi här som jag gör varje morgon, sen märkte jag att det inte va lika mycket liv och rörelse i husen som det brukar vara. Dessutom va dörren öppen på glänt, och familjen Danielsson är alltid noga med att låsa dörren innan dom går någonstans, just för att dom bor så långt bort från dom andra husen, det har hänt flera gånger förut att folk har försökt att göra inbrott, men dom har aldrig lyckats, på grund av all säkerhet dom brukar hålla. Det är en vardaglig rutin. Dom kollar alltid allting två gånger innan dom lämnar huset också, och eftersom att allt va så tyst och stilla kände jag mig tvungen att gå in och titta. Det är ju trotts allt mina grannar, och några av mina bästa också. Sen när jag kliver innanför dörren så känner jag den där märkliga lukten, och sen ser jag dom där. Helt brutalt mördade och stendöda. Vem kan ha gjort någonting så grymt?! Mot en barnfamilj dessutom..!¨
Det va min granne, Lukas Håård som stod utanför ladan och pratade med en hel del panik och förvirring i rösten, hans röst skakade av skräck, men vem pratar han med? Vad har hänt?
För en liten stund hade jag glömt vad jag hade gjort dagen därpå. Det är förens jag höjer med hand och ska sätta den mot det lilla fönstret vi har i ladan och jag ser min blodiga hand jag kommer ihåg. Vad har jag gjort!? Jag vill springa ut och bara krama om Lukas men jag kan inte, inte nu, och absolut inte när jags er ut såhär. Jag vänder mig om och kollar mig omkring efter någonting att sätta på mig. Så får jag syn på pappas oljiga skjorta, jag drar av mig mitt nattlinne och sätter på mig den, det regnade under natten, så det är en hel del lera ute. Hade jag gått ut utan skor, hade dom nog säkert förstått. Så jag satt på mig mammas gummistövlar som va kvar från i våras. Nu är jag redo för att gå ut. Jag öppnar ladan och går ut, där står inte bara Lukas, utan hur många poliser som hänt. Vafan har han gjort?! Han kan ju inte ha ringt till polisen! Nej, gud! Det kan inte vara sant! Jag känner hur jag bara vill springa in i ladan igen, och aldrig mer komma ut igen. Precis när jag vänder mig om hör jag en röst.
¨ Kom tillbaka unga dam, vad gör du ute här?¨
Det va poliskonstapeln Johnsson. Han känner mig sen lång tid tillbaka, och jag är ju den enda överlevande av oss i familjen,
jag är dock inte klar med det än, haha! men på god väg, i hope! :)
vad tycker ni? skoluppgift <3
jag är dock inte klar med det än, haha! men på god väg, i hope! :)
Visa toppen
Show footer