Jag har antingen dålig kroppsuppfattning, eller förvrängd syn på klädstorlekar.. eller kanske troligare lite både och:) När jag blev större och större insåg jag väl aldrig riktigt hur stora kläder jag egentligen borde ha kikat på (ofta såg jag dessutom på kläder på lopptorg, så att pröva samma sorts plagg i olika storlekar är ju oftast inte ens ett alternativ där) eller att jag var i den storlek jag var (ser det på ett annat sätt nu när jag ser på gamla bilder). Jag tyckte väl för det mesta att de helt enkelt inte passade mig. Och köpte väl inte just några (eller kanske för små) kläder under den här perioden. Och gick alltså med trånga byxor. Det fattar jag väl dessutom bättre nu:) Och dessutom funderade jag på om min tvättmaskin krympte mina kläder:)

Nu ser jag kanske inte heller mig som så smal som jag är och kan ibland tänka att byxor är för stora till sin storlek (som t.ex. dessa caprin på bilden är storlek 34, vilket jag tycker att de verkligen inte verkar vara, tycker ens någon det? 36 skulle jag förstå, men inte 34). Fortfarande funderar jag på om min tvättmaskin krymper mina kläder:) (Den här t-shirten på bilden hade jag väl på mig också under "min stora period" (oj, så fint det låter!) :)

Jag tycker det är viktigast att kroppen mår bra och jag har inte ens någon fungerande våg, och tycker det känns lite konstigt att ens skriva hit om det här. Jag skriver ändå, kanske mest för att konstatera att man kan få en förvrängd kroppsuppfattning trots att man inte fallit in i någon ond bantar-vikt-ät-fixerings-ond-cirkel och att jag dessutom kanske har en bättre förståelse för hur "enkelt" man kan få anorexia eller dylikt-när jag som är så här redan tänker så här :) Och kanske man oftare borde säga till folk som verkar vara anorektiskt smala eller nästan så. De kanske inte vet.

Annons

The photo has no tags

July 2010