Här sitter jag och gäspar inne på Arbetsförnedringen. Jag måste vara inskriven på arbetsförnedringen för att få vara inskriven på Jobbtorget och jag måste vara inskriven på Jobbtorget för att få plugga. Jag får alltså inte söka jobb men jag måste vara inskriven på Arbetsförmedlingen. Någon slags byråkratisk säkerhet tror jag de bortförklarade det som. Jag har inte varit och snackat med någon på Arbetsförmedlingen slutet av 2009 så min handläggare tyckte det var dags att boka in ett möte. Den 23 Mars kl.14.00. Yay.

Jag hasade in på Arbetsförmedlingen 13.58 och satte mig där det stod att man skulle sitta om man hade ett bokat möte. Det var jag och ungefär tio pers till. 14.15 var jag ensam kvar och ingen hade velat veta av mig. Då se jag min handläggare komma. Vid det här laget har jag nästan somnat i stolen och rycker till, sätter mig upp och tar ögonkontakt. Till svar får jag: "Sitt du där och sov." och hon går vidare förbi. Lite smått förvirrat tittar jag efter henne och undrar vad i helvete just hände. Eftersom jag alltid tar på mig skulden när något går fel så skämdes jag och tänkte att nu har jag gjort bort mig igen och blandat ihop dagar och tider. Precis när jag bestämt mig för att jag är värdelös och skulle gå hem så kom jag någonstans ihåg att alla andra människor också är värdelösa. Jag bet ihop, tog ett djupt andetag och vågade mig fram till informationsdisken. Redo att ta emot mig stod såklart min favoritform av "människa". Vit man i 50 års åldern som alltid vet bäst. (Jag har en jättebra relation med min far.) Eftersom min erfarenhet säger mig att ställer jag mig inte underlägsen i det här läget blir jag uppäten så lägger jag på ett nervöst leende, kliar mig i håret och frågar om jag har missuppfattat tiden och att jag var här i tid till vad jag trodde var mötet. Gubben tittar skeptiskt på mig och petar lite på sin dator. "Du var inte här i tid och är utskriven". Jag försöker förklarar situationen men han lyssnar självklart inte utan fortsätter med "Nu, Elin, gör vi så här. Du får en kölapp av mig och så får du prata med inskrivningen." Sedan håller han upp ett papper som det står "Rekrytering" på och fortsätter med att försöka få mig att få ännu mer dåligt samvete genom att ifrågasätta om jag inte jag gå på rekryteringsmässa och skaffa mig ett jobb.Jag inser vid det här laget att det är ingen idé att prata mer med gubben, jag blänger på honom och säger bitter "Nej, jag får inte skaffa mig något jobb just nu!", går i väg med en växande sten i brösten och sätter mig i nästa kö.

14.35 får jag prata med nästa person. När jag satte mig ner och tittade på vem det var så ser jag att jag känner igen människan. Det visade sig att vi har träffats på fest eftersom vi hade en gemensam vän för länge sedan. Nu blev jag behandlad som en riktig människa. Jag förklarade vad som hade hänt och hon frågade såklart om inte gubben hade ens försökt ringa upp handläggare och kolla vad som hade hänt. Hon stormade iväg och letar upp min handläggare. Min hjältinna för dagen. 14.40 kommer min handläggare, som mycket riktigt var damen som tyckte att jag kunde ligga kvar och sova, och äntligen får jag upprättelse. Hon hade tagit fel tid och kollat efter mig kl.13.00 och efter det skrivit ut mig. Vi går in i ett rum och hon när hon börjar riva i sina papper och ser vem jag är och varför jag är där så inser hon vilket fatalt misstag hon gjort och jag får lyssna på ett tjugo minuters ursäktande. Visst är det skönt att hon bad om ursäkt men det räcker att säga det en gång och korrigera misstaget.

Tack Arbetsförnedringen för alla de sår ni så omtänksamt river upp och strör salt i. Made my day.

Det var ungefär det jag sa också.