Jag har funderat lite över vad som sas hos psykologen när jag var där i onsdag. Det känns lite som att hon underskattar mig som person. När jag försökte berätta om allt som har hänt mellan mig och min vän. Jag tror inte att hon underskattade hur situationen såg ut men det kändes som att hon försökte måla upp mig som en 16åring. Som en riktig sån där dramaqueen. Att jag la över problemet på Fredrik och att han svarade i telefonen när den ringde, precis som folk gör när det är 16 och inte kan hantera en konflikt. Jag försökte påpeka att det här är min konflikt och jag hanterar den helst själv. Jag försöker hela tiden hålla Fredrik så långt borta från konflikten jag bara kan. Kändes även som om att hon inte trodde att jag skulle hålla mig vid mitt beslut. Okej att jag har sagt ifrån till honom förut och sagt att vi inte kan umgås men då har jag också sagt att det bara skulle vara tillfälligt nu har jag klippt helt och sagt det. Men jag vet inte, det känns som att hon försöker slänga ihop med med en personlighetstyp som jag mest av allt föraktar. Eller kan jag vara i så stor förnekelse?

Mötet kändes som att det kastades bort lite på onödiga saker. Av någon anledning så försökte psykologen hjälpa mig att reda ut situationen och hjälpa mig med ett beslut. Helt i onödan. Jag har redan gjort det. Självklart är jag inte helt nöjd med hur allting slutade men det är det bästa jag kan göra av situationen. Att berätta för mig att man måste väga fördelarna i en relation mot nackdelarna och överväga om man verkligen behöver vara i en destruktiv relation ser jag mest som en förolämpning. Jag behöver snarare jobba med mitt eget inre för att bygga upp den självsäkerhet och självrespekt jag behöver för att kunna säga ifrån mycket mycket tidigare och inte låta folk trampa på mig på det sättet. Men vad vet jag. Jag är ju bara en i mängden i "svarta t-shirt gänget" med piercingar och tatueringar som vill vara mörk och mystisk. Min röv.

hear hear sista!