Nytt konto eftersom den förra var så otroligt gammal.

Hade tänkt att detta skulle blivit ett någorlunda glatt inlägg eftersom det var det första men dagen hade helt andra planer och jag känner att jag är tvungen till att skriva av mig lite. (varning för enormt lång text!)

Dagen började som vilken som helst, möjligtvis lite små stressig för att hinna till skolan då jag skulle ha idrott som första lektion och orkade inte cykla i idrottskläder så skulle hinna byta om.

Kom till skolan och det första jag ser är att flaggorna är på halvstång... Jag ser min kompis cykel och tänker att det antagligen är någon lärare som gått bort, rycker på axlarna och tänker inte mer på det.

Går in till mitt skåp och möter min kompis och tillsammans går vi mot idrottshallen där vi konstigt nog blir stoppade precis innanför entrén av våra klassföreståndare, några av de andra i klassen står redan där och ser lika förvirrade ut som jag kände.

Lärarna berättar inte vad som hänt, bara att vi inte behöver byta om eftersom det inte blir någon idrott och att vi ska gå iväg sen när alla i klassen samlats.

Nu börjar jag bli orolig och jag och min kompis funderar och diskuterar om vad det kan handla om. Har våran idrottslärare gått bort? Någon annan av våra lärare?

Efter ett tag får vi gå in i teorisalen för att invänta resten av klassen. Jag och min kompis börjar nu kolla vilka som saknas i klassen. De två som saknas är en tjej som råkade ut för en moped olycka och bröt lårbenet för ett tag sen, och den andra som saknas är en kille som brukar komma sent på morgonen ibland.

En av våra klassföreståndare går iväg och kommer tillbaka och meddelar att vi ska gå till en sal i ett annat hus. Vi går dit, jag och min kompis håller varandras händer för att ge varandra stöd och jag är så orolig vid det laget att jag bara vill spy... Sen går vi in i salen och...

Där står ett bord med blommor och tända ljus och ett foto på Albin, killen som ibland brukade komma sent till lektioner på morgonen.

Jag står bara och stirrar på det i chock, min kompis får leda mig till en stol och få mig att sätta mig ner. När jag väl satt mig när kramar jag min kompis arm och lutar pannan mot hennes axel och låter mitt hår gömma mitt ansikte... Sen kom tårarna...

Jag kände inte Albin så väl, hade snackat och arbetat med honom ett par gånger under vårat första läsår, ändå grät jag utan slut. Det här är andra gången som en klasskompis dör. Första gången var i Januari när jag gick i 9:an. Han hade varit nere och hälsat på sin mamma i mellan östern och sen gått till en festival med sin kusin där en självmordsbombare kommit.

Varför skulle det här hända igen?! Varför just Albin? Så mycket har hänt på så kort tid... Jag är helt slut... Orkar inte med mer sånt här nu... Kan man inte få vara lycklig en liten stund utan att sån här skit ska hända och förstöra allt???

Albin, som jag skrivit tidigare så kände jag dig inte så väl men du kommer ändå att vara otroligt saknad av mig. Klassen kommer aldrig att bli densamma utan din långa figur som skrattar och skämtar i korridorerna. Hoppas du har det bra där du är nu. Kan fortfarande knappt tro det. När jag satt och grät i salen så kändes det som om du skulle vilket ögonblick som helst komma in igenom dörren och fråga vad fan allt det här handlade om med samma förvirrade uttryck som när lärarna berättade om en läxa du hade helt glömt bort om.

Rest in peace Albin, you will be greatly missed <3

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

Maydays Mon 9 Sep 2013 21:25

När jag såg bilden tänkte jag spontant "snygging!". Förväntade mig då inte kommande text.

Jösses. Har inga ord. Vad ska jag ens säga?
Stor kram. Om han var i livet skulle han säkert uppskatta dina ord. Jag hoppas att du kan gå vidare från detta även om det verkar obeskrivligt svårt - förutom min förra katt och min fasters man som gick bort när jag var rätt liten har död inte varit någonting som jag behövt uppleva.

Finns det någonting jag kan göra för dig, eller om du vill skriva av dig mer, så vet du vart jag finns.
Och när vi ses igen om två helger så kan du få gråta på min axel.

Ta väl hand om dig nu och kom ihåg att det är okej att gråta. Du får känna precis vad du vill - även om du nu har en negativ känsla - så är det okej, det kommer att gå över.

ja... kram. <3.

- Read more -