December
Monday 26 January 2009 photo 3/3
|
Jag satt i min ensamhet med en stor kopp kaffe, en ostmacka med ägg och gurka, ett glas Tropicana apelsinjuice och tittade på TV-serien Dexter. Plötsligt märker jag hur mitt designdatorbord från Ilva darrar. Min sprillans nya iMac skakar så att jag för en stund undrar om Dexter fått Parkinson. Jag ser hur mitt välslipade parkettgolv vibrerar, hur mitt nordiskt stilistiskt nyrenoverade kök praktiskt taget studsar och hur min 50 tums full HD LCD-TV svajar som en högt hissad flagga.
Jag grips inte av panik, jag inser att någonting har hänt; Men vad? Jag säkerställer samtliga gasutrymmen i källaren, allting verkar vara i sin ordning. Jag patrullerar granskap med omnejd sökande efter någonting som avviker från det normala, jag finner ingenting som får mig att höja på ögonbrynen. Kan tunnelbygget ha rasat? nej, det verkar högst osannolikt. Först nu slår det mig att det kan ha varit en jordbävning. Min breda allmänbildning gör att jag snabbt höftar fram att skalvet antagligen legat runt 4,7 på richterskalan . Jag räknar enkelt och snabbt -med förutsättningar som klimat, fukt och svensk byggstandard- ut att vi inte behöver oroa oss för några omfattande husras eller vägsprickor.
Genom att ringa vänner och bekanta lokaliserar jag, med hjälp av deras utsagor, snabbt skalvets centrum, denna information vidarbefodrar jag till oroliga och förvirrade grannar. Klockan är nu 06.40, tjugo minuter efter skalvet.
Ryktet om mitt "hjältemod" och mitt kvicka osjälviska handlande har spridit sig bland grannar. En efter en vallfärdar de till min port. De ber om råd, hjälp och konsulation... vissa behöver bara någon att prata med. Jag öppnar porten och möter folkmassan. Likt William Wallace håller jag ett inspirerande tal, det blir mottaget av jubel, glädjetårar och lättnadens suckar. pöbeln beger sig lugna och sansade hem till sina bostäder.
Jag ställer mig i duschen, blundar och andas ut. Detta hanterade jag bra, tänker jag. Jag stiger ur duschen, torkar mig, borstar tänderna och tar på mina dyra nya jeans, min märkeströja av 100% ull och mina Skor som jag köpt i Paris under en av mina lyxresor. Tio minuter senare är jag på jobbet, vilken morgon, vilken morgon.
Jag grips inte av panik, jag inser att någonting har hänt; Men vad? Jag säkerställer samtliga gasutrymmen i källaren, allting verkar vara i sin ordning. Jag patrullerar granskap med omnejd sökande efter någonting som avviker från det normala, jag finner ingenting som får mig att höja på ögonbrynen. Kan tunnelbygget ha rasat? nej, det verkar högst osannolikt. Först nu slår det mig att det kan ha varit en jordbävning. Min breda allmänbildning gör att jag snabbt höftar fram att skalvet antagligen legat runt 4,7 på richterskalan . Jag räknar enkelt och snabbt -med förutsättningar som klimat, fukt och svensk byggstandard- ut att vi inte behöver oroa oss för några omfattande husras eller vägsprickor.
Genom att ringa vänner och bekanta lokaliserar jag, med hjälp av deras utsagor, snabbt skalvets centrum, denna information vidarbefodrar jag till oroliga och förvirrade grannar. Klockan är nu 06.40, tjugo minuter efter skalvet.
Ryktet om mitt "hjältemod" och mitt kvicka osjälviska handlande har spridit sig bland grannar. En efter en vallfärdar de till min port. De ber om råd, hjälp och konsulation... vissa behöver bara någon att prata med. Jag öppnar porten och möter folkmassan. Likt William Wallace håller jag ett inspirerande tal, det blir mottaget av jubel, glädjetårar och lättnadens suckar. pöbeln beger sig lugna och sansade hem till sina bostäder.
Jag ställer mig i duschen, blundar och andas ut. Detta hanterade jag bra, tänker jag. Jag stiger ur duschen, torkar mig, borstar tänderna och tar på mina dyra nya jeans, min märkeströja av 100% ull och mina Skor som jag köpt i Paris under en av mina lyxresor. Tio minuter senare är jag på jobbet, vilken morgon, vilken morgon.
Visa toppen
Show footer