Jag kommer fortfarande ihåg...
Den dagen pappa kom fram till mig och ville prata. Vi satte oss på trappan utanför vårt hus.
Han satt där brevid mig med tårar i ögonen, jag förstog att de måste hänt något stort för att han skulle ha den där blicken, men inte vad.
Vi satt tysta ett tag när en tår rann ner för pappas kind och han tittade på mig och sa att en väldigt nära person till oss inte fanns mer.
Det fanns bara frågetecken i mitt huvud för en stund när han sen sa:
"Jag vet att denna personen är väldigt speciell för dig, för mig också, min barndomskompis"
Jag kunde inte förstå vem han pratade om, men jag blev ändå ledsen och min ögon började fyllas med tårar.
Han la armen över mig och sa "Anette i Staffanstorp... Hon har varit med om en olycka"
När hennes namn kom upp satt jag bara helt still och tittade på en maskros nedanför mig.
Det kunde inte vara sant, inte min Anette!
Allting brast och jag bara grät.
" Varför just du?". Det var det enda jag kunde tänka.
Och det är det än idag... 5 år senare! :(<3

beklagar =/ jag vet hur viktigt hon var för dig, och vet det ännu idag..