Thursday 13 September 2007 photo 1/2
|
Varje gång man skaffar ett djur, så kan det kännas hur härligt som helst. Men en sak man måste tänka på är vad som händer ett par år senare, som är helt oundvikligt. Vid domhär tillfällena blir jag allmänt desperat och ledsen i flera dagar, eller ibland veckor. Och oftast så överreagerar jag också, till stor del. Det blev jag för någon månad sen ungefär, när jag skymtade en tumör på Ristos mage. Allt eftersom veckorna gick, blev min lilla Gerbil sämre och sämre. Jag fattade det svåra beslutet, och tog han med tårarna brännande i halsen, till vetrinären för avlivning. Jag gick in i det lilla rummet med mamma och tittade mig omkring med en liten transportbur i knät. Det var ett ljust och fint rum med tavlor på väggarna och några brinnande ljus. och i mitten av rummet fanns ett bord med en mjuk fäll på. Efter en stund kom två snälla veterinärer in i rummet. De bad mig att ställa buren på bordet, och öppnade min transport försigtit. De förklarade att det var ett bra och moget beslut av mig att göra detta nu, eftersom att tumören hade bara blivit större, och risto hade lidit mer om jag lät det vara. Till sist frågade de om jag ville vara kvar i rummet och hålla honom när de tog sprutan. Jag tackade ja. De såg på mig och frågade om jag var säker, och sa att jag inte var tvungen om jag inte ville. Jag började gråta och sa att jag skulle vänta utanför. Jag vände mig om till mamma och grät ännu mer. Mamma frågade om jag inte skulle säga något mer till risto eller bara titta på honom en sista gång. Jag svarade bara nej och gick ut med mamma och väntade. Jag slog händerna för ansiktet och började storgråta i ren förtvivlan. Efter ett par minuter hade jag försökt sansat mig lite, och veterinärerna kom ut och meddelade att det hade gått jättebra. Jag blev lättad men endå väldigt ledsen. Jag gick in i rummet och såg risto ligga där helt stilla. Jag kramade om mamma och grät ännu en gång. Sedan la veterinärerna ned den i buren igen och gav till mig. Jag sa "tack" och försökte le ett ögonblick innan jag gick ut men det var svårt. På vägen hem kändes det lättare av någon anledning. Risto led inte mer ju! Nu har han det bara bra. Tiden jag har haft tillsammans med honom är oförglömlig. Tre hela år hann jag spendera med den lille charmören. Nu vilar han under jorden med med blommor och vackra stenar över sin grav, i ett tyst och lugnt hörn i trädgården. Vila i frid, pojken min.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Mon 22 Oct 2007 10:25
R.I.P, skanar dej Risto, men du har det skert jätte bra där du e nu :')
RandomBullshit
Sat 22 Sep 2007 20:15
Gumman, Risto mådde nog bäst av det ändå. Hoppas vi syns till marken Hanna, då får vi allt hitta på något!
Outrageous
Sat 15 Sep 2007 15:47
Usch vad jobbigt. :( Synd om både dig och Risto. Hoppas du mår bättre nu iaf. <3 Det är ju snart marken åtminstone. :)
Guineapig
Sat 15 Sep 2007 15:48
Jaa, det är hemskt när nån dör, särskild de man kännt länge.. Ja, det ska bli kul ^^
CenturyChild
Fri 14 Sep 2007 07:48
RIP
så sorgligt när djur dör, men det är ju sånt som händer.. hoppas han har det bra nu.
så sorgligt när djur dör, men det är ju sånt som händer.. hoppas han har det bra nu.
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/guineapig/94498232/