Efter massa timmars gråt har jag nu äntligen lyckats ta mig samman, lite grann iallafall.
Vart ska jag börja nån stans?

Johan kommer flytta ifrån mig i September.
Han ska plugga i Stockholm i tre år.

Den 1:a Juni (tre månader innan Johan flyttar) får vi vår lägenhet här i Växjö.
Vi kommer bo där, tills Johan flyttar.
När han flyttat vet jag inte om jag kommer kunna bo kvar i den lägenheten själv, hyran kan bli för dyr.
Antingen rasar mitt liv, och jag får flytta hem igen. Eller fixar jag det och står ut i tre år tills Johan är färdigutbildad och kommer hem igen.

Anledningen till varför jag skriver upp detta här är att jag aldrig får glömma vad vi pratade om idag.
Om allt blir som det sagts nu så kommer Johan komma hem igen 2011.
Då ska vi bo här (mestadels) men vi ska även ha en lägenhet i Stockholm, eftersom Johan kommer behöva vara mycket där i sitt jobb.

För några år sedan sa Johan till mig att han vägrade att bo kvar i Växjö.
Nu, i natt lovade han mig att han kommer bo kvar i Växjö med mig, när han är färdig utbildad.
Men att han även ska ha en lägenhet i Stockholm.

Han kan tänka sig att ha hus och familj i Växjö.
Men han måste ha tillgång till Stockholm också.

Jag måste ha ett bra jobb och tjäna tillräkligt med pengar för att detta ska gå ihop sig.
Vilket betyder att jag måste må bra då.
Jag har tre år på mig att bli fri från mitt helvete.
Och det känns jävligt pressande.
Jag är livrädd. Jag vill inte att Johan ska lämna mig ensam kvar här.
Men jag har inget val, han måste, detta är ju hans chans att äntligen komma igång, och jag är glad för hans skull.
Men vadfan händer om jag inte alls lyckas med att må bättre?
Om jag inte lyckas få nåt jobb, eller någon utbildning?
Vad händer om Johan träffar nån annan tjej i Stockholm? En frisk tjej som är normal och inte helt "cp" som jag?


Fyfan vad jag mår konstigt just nu.
Jag orkar inte gråta mer. Jag är så jävla förvirrad.
Johan säger att det kommer ordna sig.

Men jag vet inte.