Jag är rädd för vad som ska hända. När jag kommer hem snart. Jag tror att effekten blir för stark. Effekten av alla upplevelser. Av att vara hemma igen. I sin stad. Jag känner mig ganska osäker på benen. Klokare, i min själ...men ostabil. Det är så mycket jag inte vet. Jag vet inte vem som skapar mina drömmar. Vem som viskar i mina öron, när jag mediterar. Vem som skapar idéer i min skalle. Någon. Jag har några misstänkta. Men det är rejält suddiga figurer.
Det går väldigt snabbt just nu. Att helt tappa greppet. Om verkligheten. Så en total systemkrasch kan ju hända några timmar efter hemkomst. Det skulle kunna innebära att jag outar namn och bilder på Facebook. Eller bara skriver min livshistoria. Jag vill verkligen inte skada någon. Jag vill belysa världen. I mina ögon. Jag tror det finns lite värde. För någon. Av att jag skriver. Jag tror inte det finns en person med Aspergers som har övervakning som sin grej. Som finns på myndigheternas radar, men samtidigt inte. Jag har aldrig ägt rum. Det finns inget att se. Officiellt. Förutom resan till Ystad. Den finns ju. Så klart. Den finns i överflöd.
Jag vill förtydliga något. Jag var helt borta. Efter dag 1, efter LVM:et förra året. Den 18 november kröp jag in i flaskan. Jag minns inget. Även perioder då jag var på sjukhuset, och alltså nykter, var jag inne i någon slags psykos. Det är väldigt lite som stannat kvar. Jag vet att jag talade ut mycket, speciellt när uniformerna hämtade mig, men alla samtal är borta. Jag minns bara ett befäl inne vid arresten, fyllecellen, som med en mycket sur min muttrade något: du är inget för oss, du är bara en psykos. Det stannade kvar. De finns alltså ingen övervakning, inga konspirationer, inget alls. Bara påhitt i min hjärna. Enligt 73.

Just nu händer det saker i min hjärna. På grund av meditation och Invega. Jag kan sitta och tänka ut något. Tänka på något, i typ 20 minuter. Sen nästa sekund är allt helt borta. Som om någon sänkt ner en glaskupa. I min hjärna. Isolerat händelsen.

Jag tar invega främst för effekten det har. Något händer. Jag ser hur overklig världen är. Brister i grafiken, om världen vore ett datorspel. Allt ser litet ut. Som dockleksaker. I dockskåpet.

Något i mig, vill det. Att jag ska sluta fokusera så mycket på här och nu. Mer tänka på drömmar. Visioner. Sånger från andra sidan.

Lösningar då? Någon kan skriva ett brev till mig. Ingen behöver vara avsändare. Vem som helst kan skicka ett brev.

Någon kan börja prata med mig här. När jag sitter ute på bänken. Eller går rundor i Karlsvik. Jag pratar med folk. En lokal flanör. Varför inte?

Försöker hitta lösningar här.
Dagens text är till stora delar ämnad till 7 0 , och Solna.

Annons

The photo has no tags

Camera NIKON D5100

Focal length 26 mm

Aperture f/5.6

Shutter 1/130 s

ISO 280

Date

May 2019