Alexandra

Låt mig berätta om min äldsta vän.
Vi träffades för länge sedan,
det känns som en livstid.
Det är fantastiskt att kunna dela min värld,
med någon som dig.
Vi är så olika och så lika,
och jag känner dig så väl.
Du är den som vill alla väl och tar för lite ära,
som aldrig kan sitta still och gestikulerar som ett litet barn.
Du är den som skrattar och får andra att skratta.
Nu är vi äldre och väntar på ett nytt kapitel.
Tiden är dyrbar och vi hinner kanske inte allt vi vill.
Jag saknar eftermiddagar vid ditt köksbord mer än du tror.
Du, jag och två glas multivitamindryck.
Jag saknar den tiden då vi kunde slänga timmar
och minuter omkring oss på att bara vara barn och ungdomar.
På en studsmatta i skogen levde vi.

Mest av allt är jag rädd.
Rädd att förlora något.
Jag kommer inte lämna,
bara åka bort.
Jag hoppas att du ser det så också.
För jag skulle aldrig kasta bort dig.
Jag tror att vi är sådana som alltid
ska vara vänner. Om det är en meter
eller tusen mil emellan spelar ingen roll.
Jag hoppas att du vet detta.
Och att jag älskar dig,
även om jag är dålig på att visa det ibland.
Jag har gjort tusen misstag och varit
uppe i mitt eget, men jag tänker på dig.
Det värsta jag vet är när någon behandlar
dig illa, jag skulle önska att du aldrig behövde gråta.

Du är min äldsta vän.
Och jag hoppas att det aldrig ändras.
Att vi en dag går sida vid sida,
klagar på våra gamla leder
och hur svårt det blivit att tugga kolor.
Jag är aldrig långt borta,
det blir vad vi gör det till.
Jag skulle aldrig ljuga
när jag påstår att jag finns här för dig närsomhelst.

fint. hjärta på er.