jag heter elsa, och jag har posttraumatiskt stressyndrom. jag får panik av konstiga saker, t.ex. om någon blir äcklad av något/någon, och säger det högt. eller om någon kastar saker, sviker mig, inte håller det dom lovar, skriker, lämnar mig. och det här är förklaringen, sammanfattat av mig. allting började för ungefär 5 år sedan. jag har alltid stått min 3 år yngre lillasyster väldigt nära, hon var min bästa och enda vän som liten. när jag gick i 5:an så flyttade vi från en by utanför stan till själva stan. vi började på en ny skola, och det är lika med nya människor. jag fick kompisar, riktiga kompisar. elvira hade en jobbig skolstart, hon saknade sina kompisar i byn, så hon kunde inte riktigt skaffa nya. hon gick knappt till skolan det första året, medans jag fick min första pojkvän och bytte bästis hur ofta som helst. nu förlorade jag henne. hon ville inte sitta bredvid mig i soffan längre, hon ville itne leka med mig, inte vara nära mig. jag ville vara med henne, och saknade henne, trots att jag hade fått nya vänner. jag förbjöds att gå in i hennes rum, jag fick byta plats i soffan för om jag satt på min egentliga plats bredvid henne blev hon jätte sur, och mamma och pappa orkade inte med henne då. hon har ett väldigt temperament. jag sköts undan. mitt liv blev plötsligt fyllt av regler, jag fick inte ta mat förrän hon tagit mat, jag fick inte gå henne nära, för då fick hon en attack, hon kunde inte sitta någonstans jag suttigt, eller ta i något jag tagit i. jag fick absolut inte röra något som var hennes "revir". om någon regel bröts, eller om jag råkade komma henne för nära, så fick hon världens ångest och panikattack, och sen var hon tvungen att duscha. hon duschade ändå varje kväll, innan hon gick in i sitt rum, för att inte några baciller skulle komma dit. nu säger jag inte allt som var förbjudet och sånt, men dessa attacker som jag pratar om, hände flera gånger per vecka, ibland flera gånger per dag. jag lyssnade på hennes skrik om att jag var en jävla idiot och hora och allt vad det nu var. hon kastade saker på mig, hon var helt galen. efter något år, när jag gick i 7an tror jag, så tog mamma kontakt med bup. hon fattade då att det inte skulle gå över av sig själv. efter några månader fick vi börja gå dit, hela familjen. tillochmed min storebror, som inte hade med det så mycket att göra var där första gångerna. bup satte syster i centrum, det var hon dom frågade "hur mår du?", inte mig, aldrig mig. jag bara satt där och vägrade prata för mig frågade dom saker som "varför måste du provocera henne?" . jag satt där och lyssnade på dom när dom pratade med henne och alla grät utom jag, oftast. syster fick diagnosen OCD och började ta Zoloft. OCD är grova tvångstankar och sånt. hon hade fobi mot mig, inte mot sprutor eller spindlar eller något annat simpelt, hon hade det mot mig. dom bestämde sig efter några besök att vi behövde "träna" bort rädslan. jag fick gå till bup tillsammans med henne, bara hon och jag, inte mamma och pappa. vi fick sitta i ett rum tillsammans med 2 psykologer. nu skulle syster träna. jag fick sitta i en stol, sen ställa mig upp och gå en bit bort. nu skulle syster sätta sig i stolen, iallafall ta på den. när hon klarade det gick vi vidare. nu skulle jag hålla fram handen och hon skulle lägga en mobil i min hand. ni anar inte hur jobbigt det var, att se henne titta på mig sådär, och rycka tillbaka sådär. jag kände mig som en möbel, något känslolöst och dött. dom tänkte inte på att jag mådde dåligt över det, dom använde mig för att hon skulle må bättre. efter några gånger vägrade jag gå dit igen. jag stängde in mig på mitt rum, jag tittade inte mer på syster, jag levde inte. jag gick till skolan varje dag som om jag mådde jättebra, för ingen visste att jag mådde dåligt. jag hade förbjudits att tala om problemet med utomstående. i slutet på januari 2006 när jag gick i 8an berättade jag för en av mina få kompisar. jag hade förlorat nästan alla mina nya kompisar jag fick i 5an när jag började i 7an, när jag blev så tyst och instängd. då i början på 7an hittade jag några få nya vänner som vi bildade det starkaste gänget med. vi är vänner än idag. men iallfall. jag berättade för en kompis, och grät floder. jag mådde åt helvete då, levde helt i min egna ensamma värld och när man är väldigt ensam så blir man sjuk, jag såg saker och inbillade mig saker. när jag berättade för min vän släppte det mesta, försvann i alla tårar och ord. jag berättade inte ens allt, som jag gör nu, jag berättade bara att syster var sjuk, inte hur det började. efter jag berättat till henne började jag leva. jag fick mer, underbara vänner, jag fick lite mer självförtroende. jag träffade en kille och förälskade mig i, och han verkade älska mig. med honom mådde jag bara bra med till en början, hur det förhållande slutade är en annan historia. kan bara säga att han utnyttjade mig totalt, sexuellt också. i och med att jag blev tillsammans med honom och fick underbara vänner så växte jag som människa, trots jag var väldigt svag. min familj fanns inte, jag var bara ett spöke med dom, och dom trodde allt var bra med mig. jag började gå till bup igen, själv och frivilligt. det var ett misstag, hade inte ens börjat prata om mina problem innan dom sa att jag mådde bra. jag fick sluta gå sommaren 2006, och efter det tills nu har jag knappt tittat eller pratat med någon i min familj, om just det här. jag vet inte hur det gick för min syster, jag ville inte veta. det var hennes problem ansåg jag. nu är hon frisk tror jag, fast fortfarande måste hon duscha varje kväll. hon har tagit i mig, första gången efter alla dessa år var julen 06, då försökte hon krama mig, jag ryggade tillbaka, vill inte vara i närheten av henne. det här tog jävligt hårt på mig, jag gråter nu medans jag skriver. ni kan nog inte förstå hur jobbigt det är, fast ni vet nog hur jobbigt det är att vara osynlig. jag var det, i min familj. nu kan jag vara med min familj när jag tvingas, annars avstår jag helst. egentligen vill jag mest av allt bara försvinna härifrån, börja om på nytt. det där skrev jag sommaren 07, till petra, och en del fler. sen dess har det hänt väldigt mycket, mina närmsta just nu vet nog det mesta om det med madeleine och ricky. men det är långt ifrån allt. och det är bara få som vet om det med syster. därför skriver jag det här, för jag anser att ni förtjänar att veta. det kanske låter barnsligt, men det har gjorde att jag har svårt för människor, löften, tillit och mig själv.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

herrbertrands Sun 16 Mar 2008 22:12

... du är vacker.

- Read more -

Zackeponken Wed 5 Mar 2008 01:58

jag sitter och försöker komma på nåt som kanske skulle lindra eller på nåt sätt få dig att inse hur mycket du betyder för mej, men jag finner inga ord, de jag kan säga är, att du alltid kan ringa,prata,skrika,viska till mej om de är nåt och även om du kanske säkert väljer att ringa tina eller nån annan (vilket säkert är smartare än att ringa mej :P ) så finns jag där och jag bryr mej sjukt mycket om dig och det är så otroligt modigt att berätta allt detta för alla...jag ber för dej varje kväll, de kanske inte verkar så mkt men jag gör det i alla fall.
Nu vet jag i alla fall det du går igenom och jag måste säga att du är sjukt stark och underbar, du betyder.

- Read more -